Meta schmeta. Ingen självmedvetenhet i världen kan sudda ut de många lågvattenmärken som präglat snart 20 år av Nicolas Cages Karriär. Men sen är väl det heller knappast poängen när skådespelaren som beskrivit sin metod som “nouveau-schamanic” axlar bördan att porträttera sig själv. Men nog finns glimten i ögat där, även om det aldrig blir så roligt som det är tänkt. Därför närmar sig heller inte The Unbearable Weight of Massive Talent Cages oförnekliga toppar.
Den massiva talang som åsyftas i filmens titel är omtvistad. På senare år har Cages expressiva spelstil gett upphov till förlöjligande memes. Samtidigt har Ethan Hawke hävdat att Cage är den skådis som avancerat skådespelarkonsten mest sedan Marlon Brando. Själv vände sig Cage mot memeifieringen i samband med premiären av Mandy 2018. Men The Unbearable Weight of Massive Talent tycks snarare omfamna den när Cage spelar sig själv som en självupptagen, dekad och inte särskilt intelligent föredetting.
Filmen inleds med att stenade spanska tonåringar hyllar Cages insats i Con Air innan en av dem kidnappas av maskerade män. Klipp till Los Angeles och Chateau Marmont där Cage desperat försöker landa den roll som ska styra hans karriär på rätt kurs igen. Det går inte som tänkt, och efter att packad intagit flygeln på sin fiktiva dotters 16-årsdag är botten nådd. Beredd att för gott ge upp skådespelandet accepterar han därför att förgylla den spanska olivmiljonären Javis (Pedro Pascal) födelsedagskalas på Mallorca för 1 miljon dollar. Väl där visar sig Javi ha manusambitioner som lyckas väcka Cages kreativa lust samtidigt som CIA värvar honom för att spionera på olivkungen som misstänks ligga bakom kidnappningen i filmens anslag.
Som bäst blir det putslustigt här och där när vuxna män droppar syra, gråter till Paddington 2 samt leker krig med memorabilia från Cages spretiga karriär. I brist på originalitet är det inte helt oväntat Cages persona som förväntas bära filmen. Men hans oefterhärmliga manér känns lite ljumt, något oinspirerat och varje (scha)manisk nyck tvungen. Inte ens när Cage får spöka ut sig som Sailor Ripley från Wild at Heart utbryter någon Cage-rage värd namnet.
Upprepade gånger får Cage fråga sin omgivning vad som är så fel med att jobba hårt. Att faktiskt förtjäna brödfödan. Därför är det nästan ironiskt att The Unbearable Weight of Massive Talent mest känns som en slö dag på jobbet. Eller möjligen en god ursäkt till en solsemester. Istället för att verkligen dra nytta av en Hollywoods mest omtvistade och säregna talanger landar det i oinspirerad och förvånansvärt anonym actionkomedi.
