Det unga paret Matt och Kate flyttar in sitt drömhus på landet, och upptäcker snart ett hemligt rum dolt bakom en tapet. Rummet visar sig ha den magiska förmågan att frambringa föremål ur tomma intet, och paret är inte sena att använda upptäckten för att uppfylla alla sina materiella önskningar. Redan tio minuter in i den franska thrillern The Room bjuds tittaren på ett långt scenmontage där dödssynden girighet gestaltas på ett minst sagt övertydligt sätt, och det intet ont anande paret badar i allt från champagne till juveler och dollarsedlar. Om Matt och Kate kommer gå ett grymt öde till mötes? Självklart. The Room utmärker sig framför allt genom sin förutsägbarhet, och att det finns en hake är knappast en spoiler.
Manuset är lika stolpigt skrivet som framfört, och det hela hjälps inte av att filmen är engelskspråkig trots att de två bärande skådespelarna är från Frankrike respektive Belgien. Att huvudfigurerna bara behärskar begränsad skräckfilmsengelska är emellertid ett av filmens mindre problem, för The Room är inte är en dialogdriven film. Här understryks allt som sägs genom ett övertydligt bildsspråk, och man passar sig noga för att låta något kommuniceras mellan raderna. Filmen bjuder dessutom på många små men häpnadsväckande dåliga birollsinsatser. En elektriker som undersöker problemet med mardrömshusets många flackande lampor utbrister opåkallat: “Oh, they didn’t tell you? The old owners were killed in this house!” innan han hoppar in sin lastbil och lämnar paret åt sitt öde. I slutändan är det imponerande hur många skräckfilmsklyschor filmen lyckas bocka av på bara 108 minuter.
Hade denna franska thriller gjorts på 90-talet hade den kanske haft en viss potential att nå status i kultkretsar, för det råder ingen brist på legendariskt dåliga dialogutbyten och minnesvärda luckor i handlingen. Men när eftertexterna rullar inser jag att ingen vid sitt sinnes rätta bruk skulle se klart den här filmen på en streamingplattform när ESC-tangenten bara är ett knapptryck bort.
