The Quiet Ones

Sebastian Lindvall 21:33 25 Oct 2014


På papperet liknar det en lyckad kombination: en verklighetsinspirerad spökhistoria, förlagd till ett disigt och stämningsfullt 1970-tal i brittisk pseudovetenskaplig miljö, uppdaterad och införlivad med handhållna found footage-inslag. Dessutom presenterad under Hammer-etiketten, det brittiska produktionsbolaget som hade sin storhetsperiod då denna film utspelar sig, och som fick en rejäl nytändning med Daniel Radcliffes hemsökta sorgehantering i The Woman in Black.

Tyvärr är inte spöket det mest livlösa i The Quiet Ones, den mest syrefattiga skräckfilm i mannaminne. Huvudrollsinnehavaren Sam Claflin, som ses i den senaste och snart i de kommande Hunger Games-filmerna, är så pinsamt tafatt och obekväm att han gör Jared Harris till åtlöje bara genom att stå intill som svag sparringpartner.

Filmen försöker att suga in publiken i ett slags kammarspel med övernaturliga inslag. Universitetsprofessorn Joseph Coupland lockar med sig två studenter och en kameraman för att dokumentera ett experiment på en psykiskt störd tjej med en spöklik låtsasvän. Den stammande kamerakrönikören Brians närvaro motiverar den nostalgiska poltergeisthistoriens försök att rida på den seglivade found footage-vågen, vilken regissören John Pogue nosade på redan med långfilmsdebuten Quarantine 2: Terminal (uppföljaren till nyinspelningen av den spanska found footage-skräckisen [Rec]). I denna film uppdateras greppet med en outhärdlig sliskdigital 8mm-look.

 

Skräck bygger i vissa fall på det vi anar, andra gånger visualiseras otäckheter som bränner fast mardrömmar på ens näthinnor. The Quiet Ones nöjer sig först med att braka sönder dov dialog med högljudda skrämselljud, tills skräcken synliggörs med animationer som är så fula att jag nyper mig i armen och undrar om det verkligen är slutversionen som nått biograferna. Men inte ens den dyraste makeover skulle kunna rädda filmen från att vara pinsam och förbannat långtråkig.

 
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner