Det är fest hemma hos Kristin Scott Thomas och gästlistan är namnkunnig, från Timothy Spall till Patricia Clarkson, Emily Mortimer och en kokainstinn Cillian Murphy. Genusprofessorer och finansmän, alla har de samlats för att fira värdinnans nya efterlängtade ministerjobb. Men det som dukats upp för att bli en prydlig soaré med dyra rödviner och artiga komplimanger blir istället till en spelplan för en spänd Norénpjäs där ingen går säker efter att skamliga hemligheter bubblat upp till ytan. Innan vi vet ordet av viftas det med både skilsmässohot och pistoler i salongen.
Man vill ju gilla det här. En lika smart som spelglad stjärnensemble intryckta i ett brittiskt akademikerhem, alla samlade kring ett spänstigt pjäsmanus som delar ut bitska verbala kängor till både moderna könsroller och den politiska röran i Brexiterans splittrade England. En svart fars om en vilsen vit övre medelklass, plåtad helt i svartvitt. Synd bara att festen kommer av sig.
I Sally Potters välkammade kammarspel blir hemmets sköte och den privata sfären till ett mikrokosmos av vår politiska samtid - fint så, men med lite väl stark betoning på mikro. För Potters strama satir klockar in på ynka 71 minuter. Är det ens lagligt för långfilmer som inte handlar om Pettson och Findus? Visst är det rappt, jazzigt, snärtigt och stundtals rätt så kul men samtidigt obegripligt ofullständigt. Vi hinner knappt sätta oss till bords innan värdinnan har dukat undan kaviaren och “festen” är slut. The Party är en trögstartad bjudning som aldrig riktigt bjuder till, detta trots att vi bjuds på Bruno Ganz som spirituell healer och livscoach. Det är en bedrift om något.
