År 2049 händer något som gör jorden obeboelig. Vad exakt får vi inte veta i sci-fi-dramat The Midnight Sky. Utan filmen tar helt enkelt vid tre veckor efter det som kallas “händelsen”. Norra polcirkeln är den sista beboeliga platsen på jorden, men syret har redan blivit giftigt och de sista överlevarna evakueras nu från en arktisk forskningsstation. Man har hittat en ny planet och en chans till fortsatt liv.
En grånad forskare bestämmer sig för att stanna kvar. Han är döende och verkar mest vilja rumla runt med en whiskyflaska på den övergivna stationen i ensamhet. Men så upptäcker han en dag en kvarglömd flicka och återfår något slags mening i tillvaron.
Samtidigt, långt, långt bort, är ett expeditionsskepp på väg tillbaka till jorden från den nya planeten. När farkosten dyker upp på forskarens radar börjar ett race mot klockan att kontakta besättningen som är helt ovetandes om jordens tillstånd.
The Midnight Sky är i likhet med Arrival en snirklig och kontemplativ berättelse om rymd och minne. Det handlar helt enkelt mer om att vända blicken inåt än ut i den världsrymd forskaren spenderat sitt liv med att kartlägga. Men till skillnad från just Arrival saknar The Midnight Sky däremot både tempo och visuell slagkraft. Minnena - både forskarens och besättningens - känns som att de konserverats i sliskigt sockerlag, och flera miljöer är plågsamt konstgjorda.
George Clooney gömmer sig inte bara bakom den döende forskarens tjocka skägg utan har även regisserat The Midnight Sky. Det är ännu en anhalt i skådespelarens nedåtgående kurva som regissör. En kurva som ser allt mindre ut som en omloppsbana. The Midnight Sky gör inga löften om att Clooney själv kommer upprepa en formtopp som regidebuten Confessions of a Dangerous Mind.
