När det kommer till spelfilmer som är baserade på verkliga händelser och verkliga personer, finns det ofta ett visst mått av mättnad redan från början. Särskilt ifall händelserna och personerna skapat stor offentlig publicitet. The Mauritanian är en sådan film. Den följer en typisk linje från tumult till uppgörelse och avslutar på klassiskt maner i form av upplysande text och verkliga videoklipp. Liksom liknande biopics, ger också denna mest tuggmotstånd för den som kanske inte är allt för insatt i fallet sedan tidigare. Eller har läst självbiografin, som Macdonald utgått ifrån.
The Mauritanian redogör Mohamedou Ould Slahis tid i Guantanamos fångläger, där han satt fängslad i 14 år utan vare sig anklagelser eller rättegång. I efterdyningarna av 9/11 får vi följa med från det att Slahi blir bortförd en bröllopskväll 2002, till när han senare hamnar i fånglägret och följaktligen blir utsatt för fysisk såväl som psykisk tortyr. Allt för att Uncle Sam ska kunna hitta sin syndabock till varje pris. Herr Bush goes bad, igen, inget uppseendeväckande med det. Men även om filmen varken bidrar med något nytt eller bringar något djupare känslospektra trots att den försöker, så är i alla fall skådespelet bra. Foster spelar kärv och sträng advokat som ger sig fasiken på att skipa rättvisa, medan Cumberbatch intar rollen som den naiva militäråklagaren. Och Tahar Rahim, han lyckas porträttera Slahi med en mycket sympatiskt framtoning.
Det ska även tilläggas att den omväxlande kronologin och neo-noir-redigeringen ändå bidrar till en viss porträtterande fångenskapskänsla. Vissa scener är nästan jobbiga att titta på. Dessvärre grumlas detta av oväsentliga snedsprång till Fosters och Cumberbatchs karaktärer, Nancy och Couch. Vem bryr sig egentligen om Nancy jobbar på julafton för att hon inte har någon att fira med och efter egen vilja åker till Slahi och hans isoleringscell, inte jag i alla fal.
