Om jag skulle ta med mig en bok till en öde ö, skulle det vara Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha. Författaren Miguel de Cervantes publicerade sin mytomspunna roman om den verklighetsfrånvände riddaren Don Quijote och hans fattiga väpnare Sancho Panza i två delar mellan 1605 och 1615, och texten har sedan dess fått en självklar plats inom världslitteraturens parnass. Framför allt lever romanen kvar i allmänhetens medvetande på grund av den berömda striden, där den snurrige riddaren misstar en väderkvarn för att vara en jätte.
Regissören bakom The man who killed Don Quixote, veteranen Terry Gilliam, har själv haft ett par väderkvarnar att fäktas emot. Det har tagit två dryga decennier för honom att få till sitt drömprojekt, men när filmen nu slutligen landar i vårens biorepertoar aktualiseras osökt frågan om det var värt besväret. Gilliam har som vanligt ett närmast narkotiskt bildspråk (en teknik han förfinade i sin tripprapport Fear and loathing in Las Vegas): sneda vinklar, kontraintuitiva utsnitt och åkningar som framkallar åksjuka. Men trots det ofta lekfulla humöret, lyfter aldrig riktigt The man who killed Don Quixote. Det krampaktiga handlaget att försöka väva samman något slags meta-kullerbytta om en filminspelning av Don Quijote med romanens intriger, känns för det mesta dammigt. Dokumentären Lost in La Mancha från 2002 är en betydligt mer insiktsfull film om hur verklighet och fiktion ibland omärkbart smälter samman i den kreativa processen.
The man who killed Don Quixote är förmodligen mer intressant som det misslyckande den är. Men är det verkligen regissörens fel? Gilliam är som bekant en kompetent filmskapare, där kanske Brazil från 1985 är hans trumfkort. Vilar det i själva verket inte en förbannelse över romanförlagan? Orson Welles lyckades som bekant aldrig heller färdigställa sin Cervantes-film, men å andra sidan är de fragment som existerar av Welles film stundtals sublima. Gilliams film når knappast några sublima nivåer. Den kommer att på sin höjd ge dig trevlig förströelse, men kommer knappast leva vidare i sekler framöver.
