Den grekiske regissören Yorgos Lanthimos rosade Dogtooth hörde till vad några kritiker valde att benämna ”the weird wave”. En ganska träffande benämning på en samtidssurrealism som härleddes till den grekiska krisens svall. Huruvida det rörde sig om en faktisk våg är kanske tidigt att säga, men klart är att Lanthimos simmar i lika surrealistiska vatten när han nu lämnat Grekland för den stjärnspäckade, paneuropeiska samproduktionen The Lobster vars premiss bär spår av Luis Buñuels ronder med borgerligheten i filmer som Den utrotande ängeln såväl som av kafkaeska byråkratier och metamorfoser.
I en obestämd framtid där tvåsamhetsnormen institutionaliserats har David (en fantastiskt uppgiven Colin Farrell) just brutit upp med sin fru sedan tolv år. Singlar skickas till ett kusthotell där de har 45 dagar på sig att åter finna kärleken, men skulle de misslyckas förvandlas de till ett djur efter eget tycke. För David faller valet på en hummer.
På hotellet tilldelas alla gäster identiska ombyten innan de tillåts ströva runt på dejtingdystopins mönstrade heltäckningsmattor och perfekta gräsmattor. Dagarna fylls av aktiviteter som golf och pardans, men på kvällarna körs gästerna ut i skogen för att jaga ensamlevande människor. Varje fälld singel köper gästerna en extra dag.
Människorna i skogen har valt att leva i uppror utanför samhällets totalitära tvåsamhet, och det är bland dessa vi tids nog finner filmens berättarröst. Den tillhör Rachel Weisz vars ledsagande stämma upprepar vad som sker i bild med summarisk litterär klang. En harang självklara konstateranden som i en mindre stringent iscensättning varit tröttsamt överflödiga, men som här framhäver filmens misantropiska svärta och satir.
Stringens liksom tempo avtar något efter filmens första hälft. Kanske förlorar berättarrösten sin effekt när vi härlett dess källa, eller så gick det bara inte att leva upp till den närmast briljanta uppbyggnaden. Men The Lobster bjuder ändå på galant galghumor såväl som en ömsint kärleksskildring. Dessutom är ensemblen, som även inkluderar Léa Seydouxs obarmhärtiga rebelledare och John C Rileys läspande mespropp, i högform.
Särskilt gäller det den annars så bespottade Farrell vars ledsna, tjocka ögonbryn väl aldrig kommit bättre till pass. De borde faktiskt räcka för att charma också hans mest hängivna belackare.
