Konceptet fantasybokserie för ungdomar som görs om till film med franchiseambitioner känns bekant, och så gör också den hype som på senaste tiden har omgärdat The Hunger Games.
Historien är ganska enkel och dystopisk (och har stora likheter med Kinji Fukasakus Battle Royale): Totalitärt framtidsamerika har delats upp i tolv distrikt där människor lever Lilla huset på prärien-liv utan mat. Vid sidan av dessa sektioner finns huvudstaden The Capitol, där invånarnas tillvaro präglas av ett vulgärt överflöd och sådana lager av smink och färgsprakande kläder att Charlotte Perrelli känns naturlig. För att hålla befolkningen i schack, och påminna om The Capitols storhet, anordnas varje år en tv-sänd underhållningslek kallad The Hunger Games. Konceptet bygger på att en man och en kvinna mellan 12 och 18 år väljs ut från varje sektion för att i en artificiell arena kämpa till döds eller stå som ensam vinnare.
Huvudrollen axlas av Jennifer Lawrence (Winters Bone) vars karaktär Katniss blir indragen i det bestialiska gladiatorspelet när hon försöker rädda sin syster som blivit utvald.
Sedd som äventyrsfilm är The Hunger Games en solid historia med en betydande mängd action, spänning och samhällskritik. Trots ett rått tema och bitvis blodiga inslag lyckas man med P12-gränsen i gott minne klippa sig runt de köttigaste scenerna och som publik får man känslan av att ha sett något som faktiskt inte visats. Filmen, och i synnerhet hypen kring den, har återkommande jämförts med Twilight och självklart finns det också en del romantiska inslag, dessa känns dock oinspirerade och för genren standardiserade. Det vill säga, om man väljer att läsa av dem som bevis på äkta kärlek. En av utmaningarna för deltagarna i The Hunger Games är att väcka tittarnas tycke och på så sätt få fördelar i spelet, således vet man aldrig riktigt om kärleksrelationen mellan Katniss och hennes medtävlande Peeta är på riktigt eller helt enkelt något de iscensatt.
Bäst är det när Katniss själv tar sig runt på spelplanen och med en välkommen mängd kvalitetsvåld centraliserar frågan om överlevnad, och vad man är beredd att offra för att överleva. Förhoppningsvis har skarorna av Edward Cullen-fans tröttnat på alltför sliskiga vampyrmelodraman och törstar istället efter lite skoningslöst mördande.
