När jag var liten och tittade på Rushmore eller Royal Tenenbaums med någon tjej jag tyckte om pratade man alltid om vilka grymma låtar Wes lagt in och hur snygga kläder Gwyneth Paltrow hade. Men ändå var det alltid romantiken som var viktigast, det var de olyckliga, schablonartade och genomarbetade kärleks- och familjerelationer (framförallt kärleksrelationerna) som gav en gåshud. Och det kändes som det var samma sak för Wes. Kläderna och husen och musiken och miljöerna var snygga och spännande och coola, men likväl sekundära. Som en krydda eller något. Allteftersom 2000-talet tickat på har dock Wes blivit mer och mer intresserad av ytan. Han har upptäckt fanerade väggar och Det susar i säven och Rhode Island och nu Sound of Music.
The Grand Budapest Hotel handlar om den hängivna hotellconciergen Gustave H. (Ralph Fiennes) och hans mer eller mindre ofrivilliga insyltning i en rätt våldsam arvsstrid någonstans i bergen mellan Ungern och Österrike. Med spingpojken Zero (Tony Revolori) vid sin sida kämpar han mot giriga söner och nazister och en Willem Dafoe med slipade hörntänder. Filmen lägger sin kraft i det hetsiga uppradandet av en oändlig radda ytterst välformulerade, genomtänkta och slicka scener. Det känns ungefär som att se ett parti Cluedo dramatiseras i ett mycket exklusivt dockhus. Till sin hjälp har han utöver huvudrollsinnehavarna flertalet namnkunniga biroller (Harvey Keitel, Jude Law, Tilda Swinton, och Tom Wilkinson för att nämna några). När jag ser filmen tänker jag på Johan Renck och alla reklamfilmsregissörer som drömmer om att få lämna en värld av superstilistisk yta och musikaltydlig dramaturgi för att få göra komplex känslobaserad långfilm. Wes går åt andra hållet och en elak recensent skulle säga att The Grand Budapest Hotel är en 90 minuter lång reklamfilm för en fiktiv bagerikedja. Det är som att Wes hoppas att han en dag ska kunna landa ett livstidskontrakt som reklamfilmsmakare på lyxkonglomeratet LVMH.
Inte för att det är något fel på det. Filmen är utan tvekan Wes snyggaste, mest underfundiga och kanske också episka. Jag rekommenderar alla att se den, men se helst Rushmore i samma veva och fundera på om djup ändå inte alltid slår yta. Snyft.