Hollywoods historierevisionism tar lika många skepnader som den kommer under angrepp, vare sig det är historiker som faktakollar filmer med autenticitetsanspråk, som Steven Spielbergs Lincoln, eller Spike Lee som kritiserar Quentin Tarantino för att reducera slaveriet till en spaghettivästern i Django Unchained.
Vad gäller Gary Ross ämnesbesläktade film om frihetskämpen Newton Knight kommer säkert invändningarna variera. Likt Lincoln gör The Free State of Jones anspråk på realism och verklighetsförankring, samtidigt som vissa kampinslag är mer fantasieggande och känns mer som en replik till Nationens födelse – DW Griffiths filmtekniska och klanpropagerande milstolpe i filmisk historierevisionism.
Newton Knight är än idag en kontroversiell figur i den amerikanska söderns historia. Sydstatsdesertören som dessutom ingick ett förhållande med den friade slaven Rachel (i filmen spelad av duktiga Gugu Mbatha-Raw) har av efterlevande generationer vita Mississippibor inte alltid betraktats med blida ögon. Det är tydligt att Gary Ross mission är att istället helga Knight när Matthew McConaughey träder fram på Jones Countys leriga och blodiga slagfält likt en messiansk sydstats-Robin Hood.
Den desillusionerade Newt är trött på att se fattiga bönder kämpa för de rika plantageägarnas intressen i det inbördeskrig som tudelat nationen. När hans brorson stupar och en ny lag införs, som ger varje sydstatsbo med tjugo eller fler slavar i sin ägo en frisedel från armén, tar Newt sin tillflykt till Mississippis träskmarker. Där bildar han en progressiv allians mellan slavar som rymt och andra desertörer för att förkunna ”the free state of Jones”.
The Free State of Jones håller ett skapligt tempo och bjuder på en befriande skitig krigsskildring. Särskilt den ofta återhållna musikläggningen tjänar sitt syfte väl. Våldet blir liksom alltid rått – en beklaglig nödvändighet – och aldrig särskilt spännande eller spektakulärt.
Problemet ligger i den basala uppdelningen mellan gott och ont. Av den tvetydighet och det mörker som banade väg för McConaugheys comeback och begreppet McConaissance finns knappt ett spår i Newt. Inte heller i filmen i övrigt. Förmågan att beröra härrör snarare i vetskapen om att ondskan var reell. Särskilt en lynchning mot filmens slut kastar skuggor över södern som sträcker sig långt bortom inbördeskrigets slut.
Frågan hänger i luften huruvida hjältar som Newt någonsin var så renodlade, eller om hans sympatiska gerilla – där svarta, vita, kvinnor och män kämpar sida vid sida – verkligen var fullt så integrerad och jämlik som filmen vill göra gällande. Oavsett frågans svar borde det vara underordnat fiktionen. För även om Newton Knight nu var tidernas hedersknyffel hade filmen mått bra av att nagga hans moraliska fiber lite i kanterna.
