Psykoterapeuten Selma (Golshifteh Farahani) återvänder till Tunis efter många år i Paris för att börja arbeta. Hon ska rota i huven helt stissiga av religiösa föreställningar och regler skrivna i sten. Selma, putslustigt refererad till som France, får traggla sig igenom inskränkthet och stelbent byråkrati för att försöka göra skillnad. Hon ska få tunisierna att bli mer bekväma i att prata om och möta sina känslor.
Komedin i filmen är otroligt enkelspårig och slapp. Hade man på något sätt kunnat trycka in ännu ett skämt om hur mycket harissa tunisierna äter, så kan man ge sig fan på att så hade skett. Manele Labidis, manus och regi, strategi är att med lättja och fånerier försöka sälja in filmens tematik. Men ambitionsnivån är så förfärligt låg och berättandet så schablonartat att man önskar att Labidi hade slängt på ett laugh track. Som en andefattig sitcom från nittiotalet hade åtminstone tiden gått fortare och man hade tidigt kunnat ge upp förhoppningen om någonting mer. Istället är det nittio minuter nonsens som trots sin lättsamhet känns som en evighet.
Det enda glädjeämnet är Golshifteh Farahani i huvudrollen. Hon är avslappnad i sitt spel, men ständigt närvarande. Hon gjuter allvar i ett hopplöst sammanhang med Kling och Klang-konstaplar och där kontoristkvinnan säljer underkläder direkt från byrålådorna. Det är nästan irriterande att hon är bra: filmen förtjänar inte hennes engagemang. Inte någon annans heller, för den delen.
