Iran är världens femte största konsument av porr enligt uppgifter från Google. Att sexbesattheten frodas under förbud är ett faktum; restriktioner som begränsar nöjen och begär tenderar att väcka människors inneboende motstånd. Den iranska filmen Teheran Tabu, som vunnit Scope 100-omröstningen (hundra filmnördar från hela Sverige har valt ut filmen för svensk biodistribution) berättar om det som inte kan ses med blotta ögat, som syns först om man väntar tills alla har lagt sig, när din gamla farbror framåt midnatt byter kanal från Discovery till TV1000.
Mer eller mindre världsvana cineaster tänker då tillbaka på 2007 när en annan iransk animerad dubbelmoralklassiker, Persepolis, hade premiär. Teheran Tabu som under resten av sitt filmliv måste stå ut med att bli jämförd med denna föregångare, är i sin tur en mindre humoristisk, dystrare påminnelse om att restriktiva religiösa lagar här och var döljer ett hyckleri bortom alla gränser. Regissören Ali Soozandeh kokar av frustration och bankar in sitt budskap till smärtgränsen; resultatet blir blytungt och övertydligt. Manuset är uppbyggt på ett sådant vis att en filmvan hjärna omedelbart listar ut vilka av de ganska klyschigt framställda huvudpersonerna som är goda och vilka som är onda. Animationstekniken rotoscoping gör det möjligt för oss att följa karaktärerna runt hemstaden Teheran, där den svarta marknaden med falska dokument, underjordiska aborter, sexköp och droger förvandlar allas, men självklart mest kvinnornas, liv till ett helvete.
Liksom den mer hoppfulla Persepolis beskrevs med en slogan: War. Revolution. Family. Punk Rock. All part of growing up, borde visningarna av Teheran Tabu föregås av en varning i stil med: Lidande. Krossade drömmar. Sorg. Döden som frihet. Allt förgäves.
