Tea With Mussolini

Excentriska tanter på film kan nog vara kul. Vem minns inte Bette Davis i [I]Vad hände med Baby Jane?[/I] för att ta det mest uppenbara exemplet ur högen. Men det finns alltid en latent risk att projektet går över styr, att regissören blir så förtjust i den där publikfriande och hjärteknipande excentriciteten att den till slut blir ett självändamål. Risken för detta blir förstås överhängande om de excentriska tanterna i fråga spelas av några av Storbritanniens ledande dames, som Maggie Smith, Joan Plowright och Judie Dench, med ett eller annat exotiskt inslag av amerikanska stjärnor som Cher och Lily Tomlin. Som är fallet i italienska regissören Franco Zeffirellis, enligt uppgift delvis självbiografiska, [I]Tea With Mussolini[/I]. Uppsättningen har alla förutsättningar att bli en storslagen och lagom ofarlig familjefilm: i centrum står en grupp äldre engelska kvinnor, som är typiska representanter för sitt modersland på ett så utstuderat sätt som endast överklassbritter på film kan vara. De har bosatt sig i Florens och tagit staden helt och enväldigt till sitt hjärta. Italienarna själva kallar dem skorpionerna, för deras skarpa brittiska tunga och okuvliga åsikter. Runt dem figurerar bland andra Luca, oäktingen som sedan hans mor dött adopterats av damerna, Elsa (Cher) - den utlevande amerikanska konstsamlerskan som betalar tavlorna genom att gifta sig med snuskigt rika, gärna halvdöda, gamlingar - och den lesbiska arkeologen (Tomlin). Filmen spänner över en lång tidsaxel, från trettiotalets mitt fram till dess att de allierades soldater börjar tränga undan Mussolinis arméer. [I]Tea With Mussolini[/I] är just en sådan film som glömmer vad den vill berätta i ivern att mjölka minsta droppe ur just dessa färgstarkt egensinniga damer. Filmen innehåller en del fina scener, alltid tack vare skådespelarnas rutin och njutbara överspel, men också av en stor oskärpa i fokus. Överflödiga scener staplas på varandra, scener som inte bidrar till annat än att understryka saker vi redan fått tydligt och klart förklarade för oss, men som förstås ger regissören möjlighet att slänga ytterligare grädde på moset. Ganska snart blir det för mycket av det goda. Särskilt som det hela bakas in i en fet smördeg av storslaget svepande fotografi över ett vackert idylliskt och för länge sedan gånget Florens, en övertydlig och småsentimental humanism och en vällustigt illustrerad tro på Konstens Helande Kraft.