Året 1984 var ett veritabelt annus horribilis för köpingsborna. Först stänger IKEA-varuhuset ner och flyttar till fiendestaden Västerås, sedan sitter ”stockholmsjäveln” Jan Guillou i TV på bästa sändningstid och utnämner Köping till Sveriges tråkigaste stad (precis som att han själv är så himla kul). Självförtroendet är i alla fall kört i botten och stämningen lika blytung som industrins fabriksångor. Men det finns en som inte tänker låta sig nedslås och det är vildhjärnan, entreprenören och återfallande bänkalkisen Hasse P. Han har en plan för hur han ska försvara Köpings heder. Kalla det galenskap eller geni – han ska baka världens längsta smörgåstårta och komma in i Guinness rekordbok.
Hur ska det gå? Dundersuccé eller saftigt magplask? Lite så känns det när filmen börjar rulla och Filip Hammars berättarröst bryter in med en hjärtlig hyllning till sin hemstad och alla de original han växte upp med. Det är en högst personlig historia som till viss del är berättad ur en 10-årig Filips ögon, men samtidigt den allmängiltiga skildringen om hur det är att vara annorlunda. Det är svårt att helt grepp om formen, kanske för att regissörsduon inte helt vill släppa taget om berättelsen till en början. Men så snart de kastar loss så svävar jag snabbt bort i den där trivsamma DDR-Sverige nostalgin. Mikael Persbrandt gör en älskansvärd figur av Hasse P och rättar sig inte efter några gamla avdankade schabloner. Dessutom bjuder han på ett riktigt raffigt dansnummer som för en stund förvandlar Köpings kommunhus till en glittrande Hollywoodkuliss. Helena Bergström spelar ärtiga suparkollegan dyr-Gunilla med glans och Jens Ohlin som Filips frankofile pappa Lars river ner de största skratten.
Filip och Fredriks hjärtan har alltid klappat för de udda fåglarna med brutna vingar som envist flaxar på och gör sin grej mot alla odds. I Tårtgeneralen får de alla komma till sin rätt. Drömmarna, visionärerna, eldsjälarna. Och jag får syn på min egen cynism när jag ställer mig frågan varför bagardottern Åsa väljer att stanna kvar bland de där deppiga ”halvorna” på Konditori Bivur? Varför drar hon inte bara till Stockholm? Som om det skulle ha något med saken att göra. Femhundra meter smörgåstårta är lika lång oavsett om den sträcker sig längs med en gata i Köping eller i huvudstan.
