Tango

Det känns otidsenligt. Men icke desto mindre sympatiskt. För det dräller inte precis av konsekventa samhällskritiker på filmdukarna. Engelsmannen Ken Loach är en av dem, spanjoren Carlos Saura en annan. Efter Francos död var han den filmregissör i Spanien som tydligast och skarpast målade upp bilder av sitt lands tillstånd i spåren av 40 års diktatur. I nya [I]Tango[/I] markerar han hur angeläget det är att aldrig glömma historien och, framför allt, att den har en fantastisk förmåga att upprepa sig. I en nervig nyckelscen citerar Saura den latinamerikanske världsförfattaren Jorge Luis Borges: "Det förflutna är oförstörbart/förr eller senare dyker saker upp igen/och en av de saker som dyker upp/är en plan att förstöra det förflutna."Vi får också se Mario Suarez, regissören i huvudrollen i [I]Tango[/I], studera Goyas etsningar tillsammans med sin scenograf. Och även här understryker Saura att historiens grymheter återkommer, vare sig vi vill eller ej. Men filmen handlar alltså, som titeln antyder, om tango. Och det är [I]mycket[/I] tango. För att fängslas under dessa långa, oklippta avsnitt krävs ett rätt omfattande intresse för just denna dansform. Om man till äventyrs saknar detta går dock att njuta av den makalösa ljussättningen, av Vittorio Storaros vackra och precisa foto, kort och gott av eleganten Carlos Sauras minutiösa estetik.Den åldrande regissören Suarez, i någon mån upphovsmannens alter ego, har just blivit lämnad av sin kvinna, dansösen Laura. Han är förkrossad och lägger därför all sin energi på tillkomsten av en film om tango. Under finansieringen av projektet kommer han i kontakt med en Alberto Larroca, en man av den sorten man inte köper begagnade bilar av. I likhet med mafioson i Woody Allens [I]Kulregn över Broadway[/I] ställer han som villkor att hans unga flickvän ska ha en roll. Även om det visar sig att denna unga dam har kvaliteter för rollen, så belyser Saura här, långt svartare än kollegan Allen, ett bistert produktionsklimat. För att torgföra sin konst tvingas man ibland brottas med både mafiosos och generaler. Budskapet är tydligt: Glöm aldrig Franco! Här och var blir det dock lite gubbigt och grubbligt i [I]Tango[/I]. Mario Suarez haltar runt i sin jättelika studio i projektioner av spanska tangofilmer från 30-talet och i minnesbilder från sin egen uppväxt. Han mumlar över den gudomliga inspirationen och han förtvivlar över sina relationer till alla dessa unga kvinnor. Den äldre mannen och den yngre kvinnan, igen alltså. Ett tröttsamt, framför allt sydeuropeiskt, tema på filmduken.Men i sin samtidskritik är han odiskutabel, Carlos Saura. Effektfullt omvandlar han sin analytiska skärpa till intelligent gestaltning. Slutsekvensen är helt fantastisk. Med exakt precision träffar han den linje mellan dikt och verklighet där det bränner till allra mest. Det är filmkonst som får mig att stå upp och jubla. Det är ögonblick som lätt förlåter de många tangostegen.