Syndare i sommarsol

Året är 1925 och en grupp unga och - enligt dem själva - frigjorda vänner tillbringar några sommarveckor i skärgården. Men under den reserverade och intellektuella ytan och diskussionerna kring Goethe och Freud så ligger känslorna och svartsjukan och pyr. Daniel Alfredson gör film av den norske författaren Sigurd Hoels roman, och vi talar alltså om en svensk film i 20-talsmiljö med ett manus av Klas Östergren. Beståndsdelarna i filmen är i sig fantastiska - ett utsökt foto av Peter Mokrisinski skildrar en legendariskt vacker skärgårdssommar. En ensemble som består av i stort sett hela den unga skådespelareliten och ett lagom pretentiöst manus om skillnaden mellan vad man säger och vad man känner. Men tillsammans blir det på tok för tillknäppt och åtsnörpt för att engagera. Faktum är att delar av filmen nästan blir till en parodi över hur svensk film skildrar miljöer från förr. Tystnader, högtravande repliker, pauser och blickar - som sedan bryts av med ett eller två neurotiska utbrott. Som helhet känns det krystat, återhållet, och inte någon gång under filmen blir jag förvånad, eller ser något som känns angeläget. Lika oengagerad känner jag mig inför filmens rollfigurer. Daniel Alfredson har skapat ett verk som är så elegant utformat att det gränsar till det opersonliga. Jag vet att bland det tristaste en regissör kan läsa måste vara jämförelser med hans första långfilm, men efter Alfredsons utflykter in i framtidsfantasier och svensk historia så längtar jag efter att han ska sätta tänderna i ett svenskt samtidsdrama igen.