The Sum of all Fears

Jag var i USA när [I]The Sum of All Fears[/I] släpptes där, och premiären åtföljdes av ett våldsamt tjatande i TV-sofforna. Temat med terrorister som spränger en atombomb i USA var förstås en känslig sak, och det gick rykten om att filmbolaget hade övervägt att aldrig låta filmen gå upp på biograferna, trots att den var både färdigproducerad och påkostad. Nu har det ju visat sig att terrorinslag tvärtom var ett mycket kommersiellt tema sådär nästan ett år efter 11 september. Filmen gick utmärkt på amerikanska biografer, men så är [I]The Sum of All Fears[/I] förstås också utformad på ett så pass förtroendeingivande och patriotiskt sätt att den amerikanska publiken lämnar biografen med sin paranoia mot omvärlden skärpt, och med en stor förståelse för CIA:s krav på större befogenheter. Filmen bygger på en Tom Clancy-bok, och Ben Affleck har nu efterträtt Alec Baldwin och Harrison Ford i rollen som Jack Ryan. Här spelar han mot Morgan Freeman i en film som snarast räddas av associationerna till terrordåd eftersom den i övrigt bygger på ett omodernt kalla kriget-scenario. Ju längre filmen pågår, desto mer inordnar den sig i ett allt annat än originellt filmlandskap - och själva upplösningen genomsyras på ett frånstötande sätt av eurofobi - de stora bovarna i världssamfundet är nämligen europeiska fascister som inte bara gillar att spränga atombomber - de lyssnar på opera också. Det är förstås märkligt hur väl filmer och propagandaverktyg som färdigställts före 11 september passar in i en tolkningsmall idag. Vid en tidpunkt när USA är allt mer isolerade i sin utrikespolitik känns det kanske inte helt lyckat med en film som underblåser just de misstänksamma och isolationistiska stämningarna i USA. Men det riktigt oroväckande är förstås att vi fortfarande inte har nåtts av de amerikanska filmer som spelats in efter 11 september. Då lär vi få se patriotism på allvar.