Fyra frireligiösa men fallna bröder på den finska landsbygden tröttnar på sin förtryckar-pappa och allmänt miserabla existens och blir gangstrar i stället. De varken dricker eller slåss och har ingen tv, men genomför i kraft av sin privata inspiration ett tiotal kupper mot bensinstationer, postkontor och banker. På byn påstår de att de vunnit på lotto. När sagan tar slut blir de mediala favoriter och rikskända som Euras Dalton-bröder. Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan deras berättelse blev film.
Alla ingredienser för ett rörande epos om brödraskap och sprängämnen finns alltså där, men manus och regi falerar. Den första halvtimmen är särskilt katastrofal. Yngsta brodern Eeros gymnasieklass är befolkad av 30-åringar, klädda som i en tuggummireklam från 80-talet och talande samma lediga språk som myndighetsbroschyrer riktade till ungdomar. Filmiskt lutar det hela mot någon slags action/musikvideo-pastisch, utan att en enda kameravinkel, ett enda klipp, känns rätt för genren.
Bröderna spelas av kända och duktiga unga finnar, vars funktion i regissörens ögon tycks vara att ta av sig tröjorna och lyfta tyngder i solskenet, eller - seriöst - posera i slow-motion i ett vattenfall. Det går förstås inte alls ihop med intrigens element av våldtäkt och död. Karaktärsskådisen och veteranen Vesa-Matti Loiri som spelar pojkarnas far är riktigt bra, men hans våldsamme, försupne mentalpatient-predikant hör hemma i en helt annan film och ibland känns det som att han skäms. Eller kanske jag bara projicerar.
I bara några enstaka scener når regissören Mäkelä fräschören och energin från sin ikoniska 90-talsrulle [I]Finnjävlar[/I]. Då det fungerar associerar man också till Josef Fares - en rätt charmig kombination. Men det rör sig bara om några minuter. Resten av filmen tänker man bara på att trailerns explosioner och vältränade topless-gangstrar borde ha varit en signal om att välja en annan film.
Pahat Pojat
Skådespelare:
Regi:
