Överklassen är ond och konstig och ibland hamnar Kjell Bergqvists huvud i en behändig liten kasse. Det är en av många sensmoraler att ta med sig från Michael Håfströms teenslasher-utvidgning av [I]Ondskan[/I]. [I]Strandvaskaren[/I] är ett mycket egendomligt projekt. Under första timmen känner man igen den duktiga men lite ospännande hantverkare som fick gå på Oscarsgalan i vintras. Miljön, en konservativ internatskola, presenteras. Vi får veta att en ung tjej tog sitt liv på skolan för precis ett år sedan. Rebecka Hemse gör efterforskningar och är sur. Och så springer [I]Spung[/I]-mannen Daniel Larsson runt och hyperventilerar och sprider överklassosämja tillsammans med sin nasseaktiga flickvän.
Det är inte sämre än någonting annat. Typ landsbygdsmytologisk suspense som ska ta vägen någonstans.
Tyvärr är det i det här läget som Håfström och manuspolaren Vasa bestämmer för att den enda framkomliga vägen är att fläska på järnet med [I]Scream[/I]-floskler och illa smält Stephen King-gotik. Utan att det blir vare sig parodi eller genuint spännande. Bara pajasaktigt. Det är en sak att man vill testa hur den här genuint amerikanska genren ser ut när det istället är Jenny Ulving som trillar i brunnar och försöker värja sig mot strandvaskaren - eller vilken konspiration snedstreck psyko det nu är som ligger bakom alla rackartyg på skolan. Det är en nyfikenhet som jag kan förstå. Men när man inte tar sig någon direkt tid att följa upp och utveckla alla olyckbådande symboler blir det mer som ett obegripligt teenslasher-[I]Keno[/I]. Med aborterade foster i duschen, oförklarliga mörkläggningar, klyschiga kniveggsgnissel och den obligatoriska nya killen (som ser ut som en nallebjörn men eventuellt, kanske just därför, är ett psyko) blir [I]Strandvaskaren[/I] snart ett ganska trött smörgåsbord av genrecitering.
Inte en enda gång känner jag ett hopp att kunna lista ut något, bara utmattning.
Och det blir inte bättre av att psykologin verkar ha tagit en tidig lunch. När skolans uptighta rektor halvvägs in i filmen drabbas av bakslag (det där med Kjelles huvud) blir hon hastigt och lustigt Ankeborgstokig och börja hålla inkoherenta invigningstal för sig själv på gräsmattan. Om man inte är en väldigt stor vän av citationstecken, är Strandvaskaren mest lite tragisk.Skådespelare:
Regi:
