Straight Outta Compton kan utan vidare kallas berättelsen om hiphopens mest inflytelserika grupp. Det som började med Eazy-E, Dr. Dre och Ice Cube (plus två snubbar till) exploderade under 90- och 2000-talet i Suge Knight, Death Row Records, Snoop Dogg och Eminem. Bara för att nämna några.
Med en så betydelsefull historia tas inga risker, och filmen är så mycket konventionell biopic det bara går. Uppgång och fall, från A till Ö – på ett bra sätt. F. Gary Gray kan uppenbarligen genren utan och innan och bygger en linjär resa som avhandlar både saftiga anekdoter och monumental kontext.
N.W.A.:s rapporter från Los Angeles gator liknade bitvis krigsjournalistik, och beskrev en auktoritär stat och ett samhälle på glid. Betydelsen som misshandeln av Rodney King och kravallerna i Los Angeles 1992 fick för tyngden i gruppens budskap går inte att överdriva. Därför känns det också lite synd att kravallerna inte ges mer tid som katalysator för filmens många teman.
Saknas gör också kvinnorna som inte var groupies. Artisterna (typ Yo-Yo) och kontroverserna (Dee Barnes).
