Storytelling

Det här är Todd Solondz fjärde, och lite komplicerade film. Efter framgångarna med [I]Happiness[/I] stod han plötsligt själv mitt i rampljuset, och inspelningsprocessen av nästa film följdes intresserat av både journalister och skvallersajter på nätet. Därför är hans nya film [I]Storytelling[/I] nästan mest känd för vad som inte finns med i den - bortemot en hel timmes material ska ha klippts bort, bland annat en påsättning av [I]Dawson´s Creek[/I]-stjärnan James van der Beek. Det som finns kvar är i alla fall uppdelat i två episoder, Fiction och Nonfiction. Den ena handlar om en ung tjej som går en skrivarlinje på college, den andra om en svettig dokumentärfilmares skildring av en judisk medelklassfamilj och deras slackerson Scooby. Bägge delarna handlar om berättande, och innehåller förtäckta versioner av Solondz själv där han får möjligheten att driva med pretentiösa kritiker och pryda fiender. Filmen i sig är exekuterad med sedvanlig Solondzk elegans och briljans. Det mesta känner man igen vid det här laget, när det gäller stämningar och humor - och efter visningen av filmen är mitt block fyllt av Solondzka oneliners. Storytelling är en extremt rolig film, med just den där hisnande svarta humorn som han nu har utvecklat ytterligare några steg. Men det jag tycker allra mest om hos Solondz är hans sätt att konstruera sina karaktärer. I hans världar finns det inga onda eller goda människor, bara en gråskala som man enbart kan känna ambivalens inför. Han ömsom hånar, älskar, känner medlidande med sina karaktärer, och visar dem alltid i all sin utsatthet, ensamhet, förnedring och kontaktlöshet. Förtvivlat försöker de bygga upp en trygghet kring sig, som sedan raseras och går om intet. I [I]Storytelling[/I] har Solondz slipat sina förmågor ytterligare, och han lyckas bygga en helt ny nivå av misär och sorg i manusen. Därför känns mina invändningar mot filmen som de tristast tänkbara - jag förstår inte upplägget med de olika episoderna. För mig blir summan av [I]Storytelling[/I] mindre än filmens bägge delar tillsammans. De bägge episoderna liksom bekämpar varandra i stället för att stödja och utveckla. Den första delen känns dessutom lite stympad och enkel jämfört med det mycket mer rika och utförliga berättandet i filmens andra episod. Någonstans känns greppet mer konstlat och fåfängt än nödvändigt. Som om Solondz medvetet sökt ett stilgrepp som kan distrahera publiken från det faktum att han berättar samma historia om och om igen. Det känns ofullbordat, oförlöst och lite defensivt. Ibland undrar jag om den ökade mediebevakningen av halvfärdiga filmer kan skada de färdiga produkterna. Känslan efter [I]Storytelling[/I] yttrar sig nämligen i en frustrerad längtan efter mer - och jag kan inte låta bli att undra över om nyckeln till filmens svaghet handlar om vad det egentligen var som hamnade på klipprumsgolvet istället för i den färdiga filmen.