Jag vet inte hur det är med er, men själv läser jag varje nummer av Östermalmsnytt med samma giriga, glupska behållning. Dess mix av glasigloo¬hatande insändarskribenter och matiga Fredrik Olsson-porträtt är svårt att finna motstycke till någonstans i den dignande lokaltidningsflora som åtminstone jag veckovis låter mig pollineras av. Härom sistens drog man stort på en äldre gentleman som fått snilleblixten att även Östermalm/Gärdet skulle få sitt eget Sofo. För er som inte är så bevandrade i huvudstadens megalomanigeografi är Sofo 14 kvadratmeter asfalt belägen söder om Folkungagatan, mestadels befolkat av yngre (tror de) män med nyckelsnodd väl synligt hängande ur ena nudiefickan och ständigt på gång med en sitcom om "mediavärlden". Mannen i Östermalmsnytt tyckte att området strax norr om Valhallavägen skulle döpas om till NoVa, för att göra området mer attraktivt. Varför inte döpa om området sydväst om Torsgatan till SoWeTo också när man ändå håller på? Men vad jag vill komma till är att, även om idén är lätt rubbad, applåderar jag varje initiativ till att ytterligare sprida det alltför tunnsådda södermalmshatet. [I]Stockholm Boogie[/I] gör att mina böjvecks¬eksem sätter igång att klia ännu lite mer när jag någon gång får för mig att styra kosan i sydlig riktning.
Jerka och Hoffe är två sköna kusiner som med sitt konstlade Kenta & Stoffe-tugg gör stan osäker en natt i Stockholm, delvis på flykt undan den förstnämndes efterhängsna flickvän/före detta flickvän Terrorese. De är fotostatkopior av de där killarna i gymnasiet som fixade att trycka ut två Snickers ur automaten samtidigt men som ingen riktigt visste vilka de var och om de ens gick i ens plugg. Jerka och Hoffe beter sig som nyutexaminerade södralatin-kids, men är drygt tio år äldre, vilket ju är för jävla patetiskt. Vid Slussen hakar överklassbruttan Nathalie på. Det blir ett gäng timmar där absolut ingenting blir sagt och där repliken "Purjo bastar 25, han kickar fet fest på apberget" är den mest tänkvärda som yttras. Ja, alltså om man bortser från "Tja mannen, vad händisch". Och precis som i [I]G[/I] springer man ständigt på varandra som om Stockholm inte vore större än en ordinär fyrarummare.
De två enäggstvillingregissörerna Johan och Karl-Uno har berättat att de "fikat fram" filmen. En enkel espresso på stående fot för dupontarna då, kan jag tänka. [I]Stockholm Boogie[/I] är gjord med så lätt handlag att det gränsar till det rent lepraartade. Men det blir aldrig riktigt plågsamt, jag tycker bara så fruktansvärt illa om allt det som i [I]Stockholm Boogie[/I] uppfattas som softisch. Ljusglimtarna som trots allt visar sig vartefter solen stiger över apberget är tre till antalet: 1. Simon Pramstens fina foto. 2. Peter Lorentzon i rollen som storhjärtade Josef. 3. Kommer inte på någon trea.Skådespelare:
Regi:
