Paul Rudnick är något av filmbranschens motsvarighet till Fab 5. Normaliseraren liksom. Från [I]Addams Family Values[/I] via [I]Jeffrey[/I] till [I]Ute eller inte[/I] har han gjort sitt bästa för att komprimera, översätta och förpacka gayhumor för en massa som är i huvudsak straight. Med allt mer smetiga resultat. [I]Jeffrey[/I] var en ganska avancerad romcom om sex i ett hivdrabbat New York. Två år senare kom [I]Ute eller inte[/I] som var en betydligt snällare och tristare historia, som byggde på den verkliga händelsen när Tom Hanks outade en gammal lärare i sitt Oscar-tal.
Det var också första samarbetet med muppmannen Frank Oz som har regisserat [I]Stepford Wives[/I]. Årets filmatisering av [I]Fruarna i Stepford[/I] är en komisk tolkning av Ira Levins roman om de perfekta förortsfruarna i som visar sig vara robotar. Och visst har den sina poänger.
Jag har till och med skrivit i mitt anteckningsblock att Glenn Close är "gala" som überrobotmamma.
För det är hon. Alla skådisar gör ett bra jobb. Men medan deras stjärnglans lyser ikapp försvinner filmen iväg utan att lämna något bestående intryck. Det blir mer en uppvisning i kooky karaktärer och lättsamma liberala budskap än någon särskilt spännande helhet.
Alla ingredienser finns där men det saknas nåt. Jävlaranamma, edge, gnista eller vad tusan man ska kalla det. Trots onda gayrepublikaner och valiumknaprande gaydivor känns historien tam och välpolerad. Även om jargongen ibland touchar sena John Waters-produktioner är det här tyvärr alldeles för mesigt för att bli mer än bara ganska underhållande. Och medan Jompa Waters är Divine, arga lesbiska strippor och anarki börjar Rudnick pinka in sin nisch mellan Babsan, Indigo Girls och Folkpartiet.
Stepford Wives
Skådespelare:
Regi:
