Starship Troopers

Holländske Paul Verhoeven må vara mest känd för den tighta thrillern Basic Instinct, eller möjligtvis fluktarfilmen Showgirls - dess höga halten av full frontal nakenhet orsakade tröttsamt nog mycken uppståndelse (vad annat kan vi vänta oss, det är ju bara 1990-tal). Men de som anser att en rejäl dystopi kan förlänga livet håller Verhoevens Total Recall allra högst. Okej, en klockren dystopi kanske denna actionhistoria från Mars inte var, tonläget var klart högre, glättigare, än i exempelvis genrekungen Bladerunner. Men huvudpremissen, att det framtida samhället, i en extrapolering av nutiden, är totalitärt och icke människovärdigt, var väl utvecklad. Verhoevens leklynne och sociala fantasier skapade en eggande, marginellt oroande, men också satiriskt underhållande film. Starship Troopers rör sig tveklöst i samma dramaturgiska landskap. Den inledande halvtimmen, då vi skönjer konturerna (någon analytiker har Verhoeven aldrig varit) av det samhälle som snart ska ut i krig, har alla de kvaliteter som nämnda föregångare. Året är 2000-någonting, USA finns inte längre (hela världen talar dock amerikanska) och klotet verkar mer eller mindre enat under något som heter Federationen. Denna överhöghet öser ur sig propaganda om vikten av enighet, lojalitet, mandom, underkastelse, ja, alla de levnadsregler som även USA framhåller genom propagandaministeriet Hollywood. Nu är det sannolikt inte just detta land som Verhoeven har använt som förebild utan snarare, att döma av uniformer och maktspråk, en kombination av Sovjet och Nazityskland. Det är emellertid och något anmärkningsvärt, inte denna sterila och på intet sätt levnadsglada regim som är det största hotet. Det kommer istället utifrån. Närmare bestämt från illasinnade och överdimensionerade insekter som från sin avlägsna planet har oskicket att rikta meteoriter rakt mot jorden. Fascism är nog inget vidare men klart bättre än psykopatiska kackerlackor, verkar han mena. Men om man att utifrån detta beskyller Verhoeven, som vissa har gjort, för att gå fascismens vägar bör man skaffa sig en hobby eller något annat tidsfördriv. Nå. Federationens rymdarmada slår tillbaka som en gigantisk flugsmälla - och Starship Troopers övergår snart från fantasieggande science-fiction av sagokaraktär till en ordinär spräng-och-spring-action, som endast stundtals liknar något annat än ett TV-spel. Ett långt sådant. Men det är, återigen, Verhoevens säregna tonläge som skiljer filmen från genrens träskmarker. Ungdomarna, det är nästan uteslutande sådana i huvudrollerna, är välkammade som i en sedelärande 50-talsfilm, dialogen fyrkantig som i en serietidning och färgspektrat kraftigt begränsad till grundfärgerna. Om man från början köper denna medvetna övertydlighet, och är villig att skriva under på överenskommelsen att vi faktiskt [I]kan[/I] tänkas behöva slåss mot eldsprutande insekter, är detta ändå relativt god underhållning av matinékaraktär.