Spirit - Stallion Of The Cimarron

Det är ingen lätt sak i dessa dagar att älska USA, inte ens för oss dårar som framhärdar, och som möjligen en bra dag med sturskt humör kunde besett det här med milt överseende och bibehållen aktning för amerikanernas överlägsna handlag med sentimentalitet, till och med pekoral respekt för att de kan det. Men när pekoralet slår över i skämt blir det inte ens kul. Visst, till en början småler man åt att hästen som har huvudrollen ser ut som Fabio och hade man mer tålamod är det ju egentligen hysteriskt roligt när han så ofta som möjligt skakar hårdrocksmanen till powerrock framsjungen med omisskännlig heshet av Bryan Adams ("FREEEEEEEEEEE- DOM!"), herregud, om ni förstår så fattas nu bara George Bushs nya tänder. Beskriven med tillkämpad gullighet och yxigt tecknad -[I]Spirit[/I] är både traditionellt och datoranimerad - symboliserar kusen således Nordamerika, land of the free, home of the great. Ovanför hans yviga hästhuvud seglar Örnen. Ytligt sett går historien ut på hur vilda västern civiliserades, skulle tämjas, men vår hjälte, Spirit, landets ande, knäcker man inte så lätt! Led med politisk korrekthet har en indian - sexigt dubbad av infödda amerikanen Daniel Studi - uppdiktats för att hjälpa Spirit i hans enhästskrig mot överheten. Mustangen själv håller sig till gnägg. Upphovsmännen, det här är en Dream "Vi gjorde [I]Shrek[/I] "- Worksproduktion, insåg att skulle hästar tala blev det bara fars, men Matt Damon är Spirits röst när sagan behöver knytas ihop. Vad filmen egentligen och helt oblygt handlar om, är hur fantastiskt Nordamerika är, vilka finfina traditioner som måste bevaras och vilken underbar folksjäl, hård men rättvis, som huserar över dessa vidder - till och med soldaterna som förföljde indianer var innerst inne hyvens karlar! Bakgrunden är storslagna, mycket vackra landskap, men det är poesi utan rytm, smörigt utan känsla och tempot förmod- ligen en smula frestande för de riktigt små barnen (som får se filmen med musikalartisten Martin Stenmarck som Spirits röst och Bryan Adams sång), däremot stundar definitivt en herdestund för brådmogna hästtjejer. Annars är det bara att slå fast - en åsna gjorde det mycket bättre.