Calle Wahlström har sett Tomas Alfredsons filmatisering av Jo Nesbøs Snömannen, en hafsig mördarjakt som förirrar sig i sin iver att casha in på Nordic Noir-trenden.
Världen är sällan så liten som i en deckarroman. Och aldrig så liten som i den första filmatiseringen av Jo Nesbøs böcker om mordutredaren Harry Hole. Alla känner alla eller har en (o)anad koppling. Det är en jävla byhåla.
Men det är en kosmopolitisk byhåla. En avkrok helt utan egen dialekt. Visserligen vit som snö, men befolkad av en rollista lika lång som den är internationell. Ta bara Charlotte Gainsbourg, Val Kilmer, Toby Jones, J. K. Simmons och Chloë Sevigny. Sverige är förstås också tungt representerat av Rebecca Ferguson, Peter Dalle, Sofia Helin, Jonas Karlsson och David Dencik. Den sistnämnde är för närvarande långt mer sevärd som oklippt öststatsslusk i andra säsongen av Jane Campions lysande Top of the Lake. Också det ett genrebetonat mikrokosmos, men långt mer raffinerat och stämningsfullt.
Den digra ensemblen talar engelska, men helt utan samklang och med egen accent eller brytning (förutom Kilmer som är märkligt dubbad). Filmens öppningsscen, en liten prolog om en grabb som förlorar sin mamma (Helin) och inte erkänns av sin pappa (Dalle), lägger ribban för många styltiga replikskiften att komma.
Temat faderskap löper också det igenom hela filmen. Inte minst i Michael Fassbenders försupna mordutredare Harry Hole. När han inte sover ruset av sig eller tråkas ut av Oslos låga mordfrekvens har han ett trassligt förhållande till exflickvännen Rakel (Gainsbourg) och hennes son Oleg (Michael Yates). Men när den nya kollegan Katrine (Ferguson) dyker upp och en mördare med dille på snögubbar börjar skicka anonyma brev distraheras han snart från sina plikter som extrapappa och parkbänksalkis.
Martin Scorsese var länge knuten till projektet och listas bland filmens många producenter, men det blev till slut svenske Tomas Alfredson som fick stå för regin. Inte nödvändigtvis en tokig idé. Internationellt hyllade Låt den rätte komma in gjorde det mesta av ett snöigt Blackeberg. Nog kunde väl Alfredson tänkas göra minst lika mycket av en kvinnomördare som solkar snötäckta landskap med lösa kroppsdelar?
Jodå, bilder på fjäderfän som i snön festar på styckade kvinnokroppar hör till filmens mest effektiva. Utöver det delar Val Kilmer och Toby Jones några ändå roliga scener. Kilmer, som ser ut att vara djupt medicinerad, är egentligen, och kanske ofrivilligt, filmens främsta behållning i en bisarr biroll som en ännu värre suput till snut. Men i övrigt, och i sin iver att casha in på Nordic Noir-trenden, är Snömannen en kylig röra där det känns lika vanskligt att hänga med i utredningens led som i hafsigt regisserade actionsekvenser. Det är inte en håla värd avstickaren, världen är större än så.
