Snatch

När Guy Ritchie gjorde sin debutfilm [I]Lock Stock and Two Smoking Barrels[/I], för två år sedan, fick han uppenbarligen skrota ett antal idéer som inte fick plats i den filmen. För hur ska man annars förklara att engelsmannen nu kommer med en i det närmaste identisk film? Nä, inte samma story, men exakt samma form - en gangsterkomedi i högt uppdrivet tempo, med hårdkokt dialog, skruvad humor och inte minst med ett välskräddat och snabbklippt bildspråk. Hej vad det går, oj vad kameran den roterar och jösses så kul man kan ha när man förkortar tiden med att klippa samman några frysta bilder till en sekvens. Om historien i hans första film var svår att hänga med i, så är det ingenting mot denna. Nu spelar det ingen som helst roll, men om någon ändå bryr sig kan jag säga att det handlar ganska mycket om en diamant och en hel del om uppgjorda boxningsmatcher. Och lite om en irländsk tattare som vill fixa en ny husvagn till sin mamma. Alla jagar alla, det är mycket spring och pangpang, en hel del blod och våldsamheter, men med westerns goda humör. Fast hur mycket jag än imponeras av hantverket kan det inte hjälpas att [I]Snatch[/I] mest känns som en film för mycket. Herr Madonna har härmed demonstrerat sin fingerfärdighet, nu är det också dags att visa att han har något att berätta. Jag trodde nog aldrig någonsin att jag skulle skriva att Brad Pitt räddar tillställningen. Men precis så är det med [I]Snatch[/I]. Det är han som spelar den irländske tattaren med den obegripliga dialekten och det är hans klockrena höger jag gärna vill se mer av. Och jag som inte ens gillar boxning