Smekmånaden

Poängen med Brittany Murphy är väl att hon mitt i allt sexkittengulligull samtidigt sjuder av nervositet, dåligt självförtroende och hispighet. Därmed stiger hon i intresse över andra sexkittengulligull-brudar och har blivit västvärldens mest engagerade lilla favoritflickvän. För någon vidare skådis är hon ju inte! [I]Smekmånaden[/I] är menad som en komedi där de existentiella och eventuellt juvenila funderingarna huruvida det är vettigt att leva med en och samma person hela livet - Maybe love isn´t enough? - ska avhandlas på ett lättsamt sätt. Murphy spelar den rika blondinen från palatset uppe i bergen, Ashton Kutcher mannen av folket vars aktuella karriärhöjdpunkt är att läsa trafikrapporter i nattradion. Misstaget många filmmakare begår är att tro att det är en enkel sak att göra en romantisk bagatell. Har man bara två undersköna filmstjärnor på modet fixar det sig automatisk, oavsett de gällandes sceniska talang. Om Murphy är uthärdlig i endast små doser är det hopplöst att stå ut med Kutcher i en enda sekund. Man kan inte neka till att han ser ut som en Adonis för 2000-talet men han missar varenda ton, har varken timing eller känsla i replikerna och verkar komplett humorlös. Varför Murphys karaktär ska välja honom istället för den lyckade rikingen som parallellt uppvaktar henne är obegripligt. Brittany kör sin brukliga stil - att se så dräglande ut som möjligt. Inte sen Sue Ellen i [I]Dallas[/I] har vi sett mer frekvent läpp- och ögonlocksteknik, Brittany Murphys söta mun och stora, bruna ögon darrar och fladdrar som en hel fladdermusfestival. Vet att [I]Smekmånaden[/I] var en omedelbar succé i USA och filmen kan förmodligen hitta en lycklig tonårspublik även här hemma, för vilka det räcker att få stirra oavbrutet på snygga idoler. Förmildrande omständigheter är också en rätt skojig inledning och bra birollsfigurer, som Kutchers pappa (Raymond J Barry). Att filmen är påkostad råder ingen tvekan om. Trots det tillåts slarv med detaljer och det där viktiga att regissera filmens två huvudpersoner.