Slutet på historien

Det här är en beige film. Lite musaktig, diminutiv, aningen svår att förhålla sig till. Det är i och för sig lika sant att det är en eterisk, gäckande och vacker skapelse, en framviskad historia om kärlek och religion i 40-talets England. Klart är att den ojämne men alltid stilsäkre regissören Neil Jordan tagit denna Graham Greene-bok och gjort ett slags hyllning till noirfilmen, med allt vad det innebär av dunkla scenerier, återhållna känslor, kärleksförklaringar via vardagssymboler och utmejslad ping pong-dialog. Men även om det på grund av filmens yttre inte skulle förvåna om Humphrey Bogart skulle komma strosande är denna films gåta inte av kriminalkaraktär. Som i många andra av Greenes verk är det i stället matchen mellan den pålagda religiösa etiken och den egna moralen, det mänskliga veka köttet, som står i fokus. Ralph Fiennes, som med sina rena, skarpa drag faktiskt inkarnerar sinnebilden för en gentleman skapad av 40-talsfilmen, gör här författaren Maurice som snärjer in sig i en otrohetsaffär samtidigt som Luftwaffe demonterar Londons silhuett. Några år senare idisslar han en enda fråga, om och om igen: Varför blev han dumpad av sitt livs kärlek, Sarah (Julianne Moore)? Vi följer Maurice hack i häl i hans sökande efter svar, och det är bara via hans febriga och svartsjuka hjärna, och dess minnesbilder, som vi så sakteliga får visshet. Samtidigt som det skapar en skön känsla av försiktig närvaro visar sig denna symbios mellan huvudperson och publik i längden bli aningen enerverande. Ralph Fiennes är visserligen en minimalismens mästare men här slår det över. Maurice är emotionellt handikappad, en dysterkvist med ett så gravt fall av stiff-upper-lip att det endast är min goda biografuppfostran som hindrar mig från att hoppa upp och ner i ren frustration. Att Jordan via en uppluckrad kronologi tvingar oss att återuppleva samma scener flera gånger utan att ens byta kameraposition, gör ju inte denna rastlöshet mindre akut. Men -- jag velar, det är som sagt en hal film -- över detta härskar ändå en tät och suggestiv atmosfär som åtminstone bitvis ursäktar det haltande tempot. Den fatala kärleken, den dystra nostalgin, den digra ödesmättnaden tar till slut ut sin rätt, och Maurices öde dröjer sig kvar i min minnesbank -- dock i samma avdelning som härbärgerar sorgliga öden och döende svanar.