Calle Wahlström konstaterar att nya actionrullen Sleepless inte fungerar som någon vidare turistbroschyr för Las Vegas, men hur är den som film?
I essäfilmen Los Angeles Plays Itself granskar filmskaparen Thom Andersen sin hemstads roll på vita duken, en medierad stadsbild fylld av missvisande och styvmoderliga klichéer. Exempelvis bebos stadens modernistiska landmärken, såsom Frank Lloyd Wrights Ennis House eller Richard Neutras Lovell house, alltid av sociopater och ärkeskurkar.
Men finns det någon stad i världen Hollywood gjort särskild rättvisa istället för att bygga vidare på en redan inrutad mytologisering? Jämfört med det kosmetiska spelmeckat Las Vegas undrar jag till och med om inte Los Angeles kommer billigt undan.
Ständig tillflyktsort och syndens högborg. Till bredden fyllt av casinon, gangsters, strippor, prostitution och droger. Vare sig det rör sig om stjärnspäckad heistfilm signerad Steven Soderbergh eller Paul Verhoevens campiga överflöd i Showgirls ryms alltid i alla fall en handfull av de nämnda ingredienserna. Så också när den franska actionrullen Nuit Blanche fått en högljudd amerikansk nyinspelning.
Sleepless, som den heter, utspelar sig förstås till större delen på ett vräkigt casino vars glimrande siluett står ut från stadens hav av neonljus i otaliga helikoptervyer. Och utöver koks och gangsters ligger tonvikten på sadistiskt övervåld och poliskorruption när den tvivelaktiga snuten och taffliga familjefadern Vincent (Jamie Foxx) i filmens öppningsscen rånar en knarktransport. Som följd tas Vincents son som gisslan och han får kvällen på sig att återlämna bytet vilket visar sig bli en utmaning med den nitiska internutredaren Bryant (Michelle Monaghan) i hasorna.
I Los Angeles Plays Itself påpekar Andersen att vi egentligen inte förväntas lägga märke till platsen lika mycket som storyn. Och lägger vi nu märke till miljöerna indikerar det att vi inte riktigt kollar på filmen. Det är ett något sökt resonemang. För visst kan miljöer addera till en berättelse eller sticka ut utan förleda publik från storyn. Men i Sleepless ter sig Andersens ord som en absolut sanning. Med förutsägbart manus fullt av hål och lealös gasenibottenregi pucklar ensemblen behållningslöst på varandra utan varaktigt hopp om att förleda från den medierade stadsbildens schabloner. Tyvärr är Sleepless dessutom lika dålig reklam för Jamie Foxx karriär som för staden Las Vegas.
