Andra världskriget tuggar sönder Ungern. Ett tvillingpar i tidiga tonåren skickas bort av sina föräldrar från stadsoroligheterna till sin mormor på den lugnare landsbygden, men även där väntar och flämtar kriget runt hörnet. Dessutom uppstår en viss klasskrock; deras rena skjortor blir skitiga, maten måste odlas innan den äts och deras barska mormor sätter dem i slavarbete. Och syskonen hanterar det hårdhudade miljöombytet med att bli fullblodspsykopater.
När barnablickar utsätts för krigets fasor finns en omedelbar risk för sentimentalitet – men regissören János Szàsz svänger av och väljer starka bilder framför starka känslor. Ja, det dras en skiljelinje däremellan. Den drömlika atmosfären kämpar för att visa omgivningen ur tvillingparets perspektiv, men tvillingparets empatilösa kyla ger världsbilden frostskador.
Den historiska kulissen blir alltså inte bara en tryckpunkt för att utforska krigets inverkan på barn, men också en elak satir över raseringen av en social stege. Jag uppskattar den oförskämda viljan att rycka undan mattan för barnets heliga offerroll i krigsskildringar. Men hur kommer det sig då att filmen är så förbannat tråkig? Det saknas psykologisk skärpa och slagkraft, en ork att gräva vidare i den sorgligt grunda gropen och finna äkta svärta.
