Silence

Calle Wahlström 16:02 1 Mar 2017

Martin Scorsese tampas med Guds tystnad i filmatiseringen av Shūsaku Endōs historiska roman Silence.

Syrsors tornande sorl avbryts abrupt och i den plötsliga tystnaden presenteras filmens titel i asketisk font. Martin Scorseses historiska drama och hjärteprojekt sen två årtionden tillbaka gör ingen hemlighet av att den befattar sig med Guds tystnad, liksom att låta sig tystas, i ett anslag som sätter sig i stark kontrast till den grabbiga excessen i 2013 års The Wolf of Wall Street. Men även om Silence, en ofta visuellt slående filmatisering av Shūsaku Endōs roman om portugisiska missionärer i 1600-talets Japan, bjuder på ett väl iscensatt obehag är den mest framträdande känslan att Scorsese på senare tid tycks kryssa mellan tematiska och generiska ytterligheter utan att riktigt nå fram. 

När kristendomen förbjöds i Japan år 1614 utsattes konvertiter om missionärer för en utbredd förföljelse präglad av utstuderade våldsamheter. I Silences öppningsbilder rapporterar fader Ferreira (Liam Neeson) i ett brev om grymheterna samtidigt som kameran sveper över korsfästa och brännskadade kroppar i ett nästan bibliskt förskönande av martyrdomens fasor.

Brevet når flera år senare två av hans lärjungar, Rodrigues (Andrew Garfield) och Garupe (Adam Driver), tillsammans med ryktet om att Ferreira till slut gett vika och gjort avbön. Övertygade om att ryktet är just ett rykte och med målsättningen att hitta fader Ferreira och fortsätta hans uppdrag blir Rodrigues och Garupe de sista portugisiska missionärerna att resa till Japan.

Silence är inte blind, eller ska vi säga döv, för vad som kan beskrivas som missionens koloniala ideologi. Inte heller för religionsfrihetens vikt. Tro som avbön ska aldrig tilltvingas. Och mot bakgrund av de japanska böndernas fasor presenterar Silence ett på en gång måleriskt och mödosamt teodicéproblem.

Men i andra stunder tar Scorseses katolska övertygelse överhand och en religiös blidhet infinner sig. Särskilt inför hans senaste frestelse, Garfields Jesuslika anlete. En fetisch som också levs ut inom berättelsens ram när Rodrigues snart nog jämför sina lidanden och sin mission med Jesus. Nog har katolsk ikonografi och tematik hängt med sedan Scorseses nya vågeninspirerade debut Vem knackar på min dörr?, men aldrig förr har den väl varit så ogenerad.

Tyvärr är Garfields register inte tillräckligt brett för att utöver den unga jesuitens fåfänga på allvar ge hans tvivel, skam och rädsla någon botten (för att inte tala om den portugisiska brytning både han och den långt mer intressante Driver påtvingats). Långt mer intressant är skådespelaren Yôsuke Kubozuka som spelar en beständig Judas och de två jesuiternas japanska vägvisare. Med sin upprepade bikt utgör han ett djupt tragikomiskt och mänskligt liksom behövligt inslag som landar perfekt mellan filmens högmod och misär. 

Silence är en i flera bemärkelser och av olika anledningar prövosam filmupplevelse. Något lång och ojämn i regin är den är knappast något mästerverk, men likväl omöjlig att slita sig ifrån när tystnaden är som tätast.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner