Alla trodde ju att Leonardo DiCaprio skulle fastna i baby face-facket. Lite som Johnny Depp och bli tvungen att förnedra sig med mustasch och hatt för att bevisa sin ålder.
Det som hände blev något helt annat. Han fastande visserligen i ett fack men knappast som baby face. Istället blev det i rollen som sorgen ung femtiotalsman i kostym, stressad över sin familj. Det nådde sin kulmen med Revolutionary Road förra året och nu den här.
”Gamla goda tiden” får Scorcese att kvittra och han är ju kär i Leo. Nu när Leo spelar snut, har Chicago-dialekt, och lever på femtio-talet har klimax nåtts. Shutter Islands handlar så mycket mer om det än om mentalsjukhus, nazismen, Dr. Mengele och lobotomi. Och bra är väl det för det är så smärtsamt att se ännu en svartmålning av psykiatrin. Om man heter Scorsese behöver man inte anstränga sig mer än att ge oss något jävligt snyggt, något jävligt psykande och så allvarliga välspelade män som slåss och blöder.
