Jag har haft väldigt goda stunder till första Shrek, men speciellt uppföljaren. Det finns en charm i det där att göra en film som bygger på referenser som smickrar tittaren.
Shrek-filmerna är späckade med populär- och barnkulturminnen för en åttiotalistgeneration. Pinnochio och Mästerkatten i stövlarna är kompisar typ. Om man är på riktigt gott humör skulle man kunna säga att det är en postmodern take på sagoberättande, men riktigt så är det inte. Det är dekonstruerade sagor, men sensmoralen är alltid densamma, extremt enkel, på gränsen till dumhet.
Den här senaste, som visas i 3D, har även den sina poänger. Jag kan tycka att det är för lite biroller den här gången, och för mycket dramatik. Början är läskig och deprimerande. Men den håller vad den lovar. Som alla sagor och Disneyfilmer är även denna utsänd av de heterosexuella för att göra PR för detta enda mål i livet som är värt att uppnå. Shrek har här en livskris och vill bli ungkarl igen. Könsrollerna är något uppluckrade, men egentligen inte. Någon ska rädda en prinsessa, någon ska gifta sig, någon ska få barn och någon ska leva happily ever after – det är ett gott slut. Det bästa som finns är att vara ihop. De två första filmerna hade lite mer humor än så.
