Jag skulle vilja mäta hur många minuter det skulle ta gemene svensk att sätta dit huvudpersonerna i Guldpalmsvinnaren Shoplifters. Föräldrar som lär barn att snatta, urfattiga karaktärer som är hemskt söta men varken botfärdiga eller olyckliga - och som hellre skulle ruttna i finkan än göra rätt för sig. Regissören Hirokazu Kore-eda (Sådan far, sådan son, Barnen som inte fanns) levererar i sin nya film en uppfriskande, obekväm och befriande skildring av det högteknologiska samhällets fördömda vrår.
I ett litet hus bor en farmor. Hon låtsas bo där ensam men egentligen hyser och försörjer hon med sin pension två unga systrar, maken till en av systrarna och en liten pojke. Eftersom pengarna inte räcker till snattar de förbrukningsvaror och knegar på tvätteri och lusthus, alltmedan de gör det bästa av situationen.
Hirokazu Kore-eda tar oss ännu en gång bort från de välbekanta familjedramernas söndertrampade stigar; det kommer fram att det vare sig är blodsband eller fattigdom utan egen vilja som svetsar samman den till synes dysfunktionella men i verkligheten välfungerande trippelgenerationsfamiljen. Med varsamt närvarande tagningar, diskret musik och lyhörda skådespelare, förs vi stadigt allt närmre dessa allt annat än fyrkantiga existenser.
Shoplifters är en av årets bästa och emotionellt mest kompletta filmer som ställer tittaren mot väggen med sina obesvarade frågor - är det okej att heja på småkriminella bedragare och haverister, och hur långt får de gå? Kan man verkligen tillåta dem att glatt lyssna på fyrverkerier när de inte BIDRAR?
Med det senaste svenska förbudsmyset i åtanke återstår inget annat än att lämna slutordet till journalisten Kristoffer Andersson och hans färska twitter-ryt (som tillsammans med Shoplifters hejdar mig från att sakta driva mot galenskapens rand): Ta ut mig ur den här nykonservativa skittiden. (…) Avlägsna min kropp från denna sjuka nytvättade Hem & Skola-pimpade nymoralism.
