Jag vet inte om det är att Guy Ritchie gjort slut med Madonna och måste börja bevisa sig på andra sätt nu, men den här filmen är bra på ett sätt som bara ett hantverk med enorm omsorg och kärlek kan frambringa.
Anglofili är känsligt och att smälla upp en pint, en cockneydialekt och en huligan räcker inte för att förmedla den underbara hysteri vissa människor hyser för skiten.
Guy Ritchie har letat i folksjälen som bygger på stora delar romantik, han hittade de gamla deckarna och uppdaterade dem utan att hyvla bort vare sig witten eller spänningen.
Det rimmar bra med den nya förkärlek för sent 1800-tal som har börjat sippra fram här och var i mode- och kulturvärlden. Gulnade kartor, fysikexperiment, diamanter, Orienten, ockultism och klassamhället – Sherlock Homes är ett enda evigt mys bryggt på allt detta. Man kan dra en värja, man dricker läkarsprit, man skämtar, man är nobel, man är olyckligt kär.
Robert Downey Jr. spelar ungefär samma roll som han alltid gör, en underskattad Cary Grant, Jarl Kulle av vår tid och Jude Law anstränger sig verkligen. Kvinno-porträttet, Holmes eviga olyckliga kärlek är såklart mycket mer yxhugget, men vad kan begära av Guy Ritchie? Han är ju fortfarande Guy Ritchie.
