Efter den omtumlande, episka familjekrönikan Att leva, med knivskarp - efter omständigheterna aggressivt formulerad - kritik mot valda delar av det kinesiska samhället, känns det möjligen lite utspätt att ta del av Shanghaitriaden, som utspelar sig under en vecka 1930 i just Shanghai. En stad som på den tiden var något av Österlandets Chicago, kontrollerad av gangsterligor, nerlusad av opiumhålor och bordeller.Å andra sidan är det inte helt enkelt att vara kritisk mot kinesiska konstnärer eftersom deras rörelsefrihet är starkt begränsad av myndigheterna.
Åtskilliga gånger har Zhang Yimou stoppats i sitt yrkesutövande, vare sig vi talar inspelningar eller utresor till festivaler (senast New York Film Festival i oktober). Men det är ändå svårt att komma ifrån att intrigen och ödet i Shanghaitriaden inte bränner fast i huden som framför allt Ju Dou och Att leva gjorde. En originell inzoomning av tillståndet i en gangstermiljö. Jodå. Men kanske inte mycket mer.Shanghaitriaden är, liksom Yimous tidigare filmer, en historia med en kvinna i centrum, en kvinna som är offer för de omständigheter hon lever under. Gong Li bär, som den firade nattklubbssångerskan Bijou, upp den här filmen från början till slut. Det är i skärningspunkten mellan hennes bortskämda arrogans och hennes utsatthet som flickvän till Shanghais oomstridde maffiakung Tang som Shanghaitriaden likväl svingar sig upp på höjder dit få regissörer idag når. För Yimou skulle man, lite brutalt lösmynt, kunna kalla det för en mellanfilm, men snegla på betyget, och ni förstår vad det innebär, i hans fall. Med en sådan stringens i bildberättandet, med ett så svidande vackert foto och med en så imponerande kontroll över varje enskilt skeende i den filmiska helheten blir det så här bra. Ändå.Yao a yao dao waipo qiao
Skådespelare:
Regi:
