I mitten av 70-talet började serietidningen ”Shang-Chi's händer, mästaren på karate” att publiceras i Sverige, vilket var något av en missvisande översättning då han i originalet sysslade med kung fu. Nu är det äntligen Shang-Chis tur att plockas fram från Marvels oändliga galleri av hjältar och få en egen film när bolaget inleder Phase IV av sitt Marvel Cinematic Universe.
I serierna fajtades Shang-Chi med sin pappa Fu Manchu, en ”Yellow Peril”-skurk från den litterära världen som tack och lov förpassats till arkiven. Men pappa issues är det fortfarande som gäller i Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings och Shang finner sig behöva möta det förflutna han så länge flytt från.
Det är lite galet att de fått Tony Leung (In the Mood for Love, Infernal Affairs osv. osv.) att spela skurken. Marvel är ökänt dåliga på att skapa bra bovar på film, men inte när Tony är i farten. Det emotionella djup han ger Xu Wenwu var vi inte bortskämda med i Infinity Sagan. Michelle Yeoh har en otacksam roll att dyka upp för att förklara saker men att se henne göra en homage till Tai Chi Master är svårt att inte le åt. Svårt att le är det inte heller åt Awkwafina som comic relief, en roll hon förfinat till sitt esse. Som hjälten syns Simu Liu, vilket otvivelaktigt är hans stora genombrott.
Dramat är där Shang-Chi överraskar och bryter mest mot den formalistiska Marvel-mallen. På gott och ont. Halvvägs tappas Shang-Chi bort (bildligt talat, inte i handlingen) och filmen tyngs ned av back story och en överraskande lågmäldhet när familjedrama tar över. Roliga uppdykanden hjälper men inte tillräckligt för att tempot inte ska få en att diskret titta på klockan. Nog med spektakel och värme finns dock för att göra Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings till ännu en underhållande fjäder i Marvels skrud. Speciellt när den växlar mellan högpulsiga välkoreograferade kamsportscener och ett förkovrande i kinesisk high fantasy-mytologi.
