Shaft

Det är nu ganska länge sedan jag slutade uppröras över idétorkan i Hollywood. Över hur man plundrar Europa på goda manus och omvandlar dem till strömlinjeformad Americana, över hur man tillverkar re-make på re-make - utan annat än kommersiell spekulation som ursäkt. För den enda tänkbara förklaringen till att göra en sorts uppföljare till Gordon Parks [I]Shaft[/I] från 1971 torde ju vara det ohämmade intresse för 70-talets musik, film och inte minst mode - som just nu hänger över oss. Originalet har nämligen inga konstnärliga kvaliteter som nödvändigtvis motiverar en återanvändning 29 år senare. Den bröt visserligen mark i den våg som då kallades blaxploitation, den hade smart attityd - men mest av allt hade den Isaac Hayes odödliga titelspår. Utan det - ingen uppföljare. Det törs jag påstå. 1971 års original hade Richard Roundtree i huvudrollen som privatdeckaren John Shaft - en hjälte tänkt att erbjuda ett svart och radikalt alternativ till de vita TV-deckarna. John Shaft skulle vara coolare, tuffare och sexigare än alla sina vita motsvarigheter. Men handen på hjärtat - han var mest en vit hjälte målad i svart, omgiven av något fler svarta än vad den vanliga Hollywoodfilmen då ville erbjuda. Om originalet vägde lätt politiskt, så bör den ändå betraktas som djupt revolutionär vid sidan av John Singletons uppföljare. Herregud, vad har hänt med den regissören? Han som debuterade så otroligt lovande med [I]Boyz N The Hood[/I]. Efter det har Singleton bara radat upp det ena magplasket efter det andra. Visst är han fingerfärdig - åkningarna och övergångarna är sköna att skåda. Men om han för ett enda ögonblick tror att han äger hälften av till exempel Spike Lees radikala ryggrad - då lurar han nog bara sig själv. Nya [I]Shaft[/I] påminner i mångt om en lördagsdeckare på TV. Enda etableringen av huvudrollen rullar under förtexterna där vi ömsom får förstå att Shaft sysslar med pistoler, ömsom att han är den sexmaskin som Isaac Hayes besjunger i filmens tema. Men tji får den som hoppas på svart sex på den vita duken. Någon måtta på radikaliteten i Hollywood får det ju vara. Det får liksom räcka med att man släpper upp så många svarta skådespelare på en gång. I filmens första scen kommer således John Shaft direkt till brottsplatsen. En svart kille har blivit ihjälslagen utanför en bar. Shaft behöver givetvis bara gå in i lokalen och stillsamt betrakta den ene efter den andre - och så går han rakt fram till den skyldige. Snyggt jobbat. Olyckligtvis visar våldsmannen vara en vit rikemansson, vars pappa problemfritt köper loss sonen mot borgen. Grabben skickas till Schweiz och parallellt med detta går det enda vittnet under jorden. Och om ni nu tror att Shaft gett sig fan på att få fast killen ändå - då tror ni givetvis rätt. Vägen dit blir våldsam. En svart kille har alltså dött, ett kvinnligt vittne ska hittas och en vit kille ska få sitt straff. I denna rättvisas namn är alla medel tillåtna. Några dussin skjuts ihjäl under resans gång. Men för att filmen inte ska bli beskylld för att vara en rashistoria, skickar filmmakarna in den dominikanska knarkmaffian in som kanonmat, som vår hjälte, på synbarligen gott humör, mejar ner med imponerande precision. Ja, John Shaft roar sig kungligt - utan att spilla en endaste droppe blod på Armanikostymen - och publiken skrattar med och har det trevligt. [I]Shaft[/I] är underhållningsvåld i sin prydno. Spelet är naturligtvis därefter. Samuel L. Jackson spelar Samuel L. Jackson, som så många gånger förr, och Vanessa Williams är obegripligt platt som Shafts kvinnliga sidekick. Den ende som sticker ut är Christian Bale, som spelar rikemanssonen. Här visar han att uppvisningen i [I]American Psycho[/I] inte var en tillfällighet.