Servants

Calle Wahlström 09:00 26 Nov 2020

För den som törstat efter svartvit, centraleuropeisk arthouse om ett prästseminarium ansatt av statligt förtryck i det forna Tjeckoslovakien hör gud bön. Regissören Ivan Ostrochovskýs andra långfilm, Servants, utspelar sig bakom järnridån, i det tidiga 1980-talets Bratislava. Men när en kropp dumpas vid en ödslig biltunnel föreslår Juraj Chlpiks bilder på en statlig tjänstebil och leriga lågskor att det lika gärna kunnat vara 1960 eller -70. Suggestiva kompositioner i det snäva formatet 1,33:1 är stilistiskt lika flytande och anslaget utspelar sig som en betonggrå noir, lika vacker som dystopisk.

143 dagar innan liket dumpas anländer de förväntansfulla studenterna Juraj (Samuel Skyva) och Michail (Samuel Polakovic) till ett prästseminarium i Bratislava. Den nya tillvaron rutas in i närapå hypnotiska tablåer. Från klassrummets bibelstudier till fotboll på seminariets innergård. Eller från ett vindsskrymsle, där Juraj tjuvröker med Ductor (Tomas Turek) som värvar honom till en katolsk motståndsrörelse.

Mellan 1971 och -89 utövade Tjeckoslovakiens kommunistiska styre sin påverkan på den katolska kyrkan genom den medlöpande församlingen Pacem in Terris. Dit hör seminariets rektor. Det politiska inflytandet är en för kyrkan ideologisk eftergift vilken Juraj och flera andra studenter revolterar mot under största hemlighetsmakeri. Längs med seminariets korridorer stryker nämligen inte bara präster i svarta rockar. Tjänstemannen i de leriga skorna kommer och går tillsammans med sina hejdukar, för att bedriva undersökningar och utöva påtryckningar. Här gör Vlad Ivanov ett kyligt intryck som partiets förljugna sändebud.  

När Servants spelat ut sin längd på 80 minuter har allt det där som var så flytande, som inledningsvis gör filmen något svårdefinierad och i allra högsta grad oförutsägbar, antagit formen av en teologisk thriller vars nerv ligger i den kvävande byråkrati och korruption som sitter i seminariets väggar. Utgången är mer av en hopplös, oundviklig dom än nagelbitare. Varje beståndsdel - foto, scenografi, musik- och ljudläggning, skådespel - tjänar precist en blytung atmosfär, men finner också en skönhet i den utsiktslösa tillvaron.

En sorglig parentes är att vad som inte bara är en av årets mest visuellt slående, utan även absolut bästa filmer, faller offer för pandemin och den åttapersonersgräns som nödgat många biografer att åter pausa verksamheten. Ett litet ljus i mörkret är att Servants kommer gå att streama på SF Anytime redan om någon vecka, vilket förhoppningsvis gör att fler hittar till en film som under sin premiärhelg bara går upp på en handfull dukar. 

Sluzobníci
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner

Filmrecension: The Voyeurs

"Vackra kroppar gnids mot varandra i takt med att en eskalerande frekvens av huvudlösa repliker skaver mot publikens hörselgångar likt tops utan bomullstopp."