Det går att gnälla om det urvattnade värdet i att göra en remake som redan är en metakommentar (med två uppföljare) till filmgenren som handlar om unga high school-tjejer som blir hackade till döds.
I den fjärde i serien, vars handling är samma som del ett, två och tre (googla om ni inte minns), påstår Wes Craven dock att ”the rules have changed”.
När Craven fortfarande var kung över slasherfilm kom den unga, kyska flickan undan att bli mördarmat. Nu, menar ett av high school-kidsen som läser filmvetenskap, finns det bara ett sätt att överleva en modern skräckfilm: att vara gay.
Betyder föreläsningen att Craven gör metasoppa av berättargreppen ur SAW, Hostel och The Human Centipede? Nej. Han gör bara samma gamla slahser igen. Det blir som att gå på quiz där man hört frågorna för tio år sedan och inte bryr sig om svaren. Slappt pedagogiskt, men ändå för akademiskt för att fungera.
Kalla mig konservativ, men om jag kollar på skräckfilm vill jag bli rädd. Efter nollnolltalets tortyrporr känns Scream 4 så mesig att den funkar som barnvagnsbio.
