Scream 2

Publikhavet är i upprorisk svallning. De flesta bär Munchs ångestmaskar i plast och har leksaksknivar i händerna. Det är premiär för den blodiga storfilmen Stab, som bygger på sensationsjournalisten Gale Weathers (Courtney Cox) bestseller med samma namn; en bok vars handling omfattar händelseförloppet i och bygger på den underhållande Scream som Wes Craven och manusförfattaren Kevin Williamson bjöd på förra året. Sedan dess har det hänt en del. När den mediokra Jag vet vad du gjorde förra sommaren (med manus av Williamson) för inte så länge sedan gav oss upphov till många gäspningar på biograferna, kändes läget inte precis bättre förspänt. Men att Kevin Williamson inte har tappat stinget står nu klart, och att Wes Craven är en mästare inom sin genre visste vi redan. Scream 2 är en värdig uppföljare till sin föregångare. Filmen är en hyllning ännu närmare satiren och publikfriandet; en Rocky Horror Picture Show-light inom skräckfilmsgenren. Och när det bleknade men fortfarande groteska 20-tals monstret Nosferatu (av FW Murnau) kröker sina knackiga fingrar i några förbiskymtande klipp, bultar mitt lilla vampyrhjärta av pur kärlek. Vi möter således överlevarna från Scream, om än i något annorlunda tappning. Den hyperterroriserade Sidney Prescott (Neve Campbell) har fått skinn på näsan, och filmnörden Randy Meakes (Jamie Kennedy) är lika nördig men går nuförtiden på filmskola, där också den största delen av dramatiken utspelar sig. Precis som i sin föregångare är det i Scream 2 både logiskt och intuitivt omöjligt att spåna över vem som är mördaren. Handlingen bygger även här på en total rundgång; ett idisslande av klicheér, upprepningar och kära återseenden. Denna gång utveklar sig dock ringarna på vattnet i ett högre tempo och med mycket mer drag av ren slasher-film, vilket tidvis är synd eftersom dialogen och de flesta lågmälda undertoner i filmen går förlorade. I Scream 2 blir alla referenser till pop-kulturen och filmvärlden, som kändes uppfriskande i Scream, snarare rätt styltiga och övertydliga; de känns mer som produktplaceringar än kärleksfulla inslag. Och, ja, naturligtvis ägnas det en lektion åt fenomenet "uppföljare". Men gillade man Scream kommer man också att gilla Scream 2, med ett möjligt antal reservationer. Man kan bara stilla önska att Craven och Williamson förstår att de inte behöver slå knut på sig själva för att pressa fram något kvalitetsmässigt och underhållande inom den lättare skräckfilmsgenren. De ska bara släcka ljuset, luta sig tillbaka och våga slappna av lite grann.