Scream

Det hektiska, på gränsen till hysteriskt händelserika anslaget till Jakten på den försvunna skatten fick adrenalinet att koka hos "dåtidens" publik. De inledande scenerna i Scream ger begreppet rivstart ytterligare en dimension. Så fort mörkret lägger sig i salongen dras vi in i ett traumatiskt skräckscenario som många nog har upplevt förr, i mardröm eller på duk -- men förhoppningsvis inte i verkligheten. Igenkännande och orolig förvirring på en gång. Bra skräckfilm, helt enkelt. Något vi inte är bortskämda med.Även fortsättningen är, minst sagt, lättigenkännlig -- ett gäng tonåringar terroriseras och dissikeras av en galen mördare med förkärlek för bisarra masker. Craven har här gjort något som skulle kunna karakteriseras som en filmad avhandling i ämnet Skräckfilm, med tillhörande föreläsning. Han benar upp genrens olika beståndsdelar, interna logik och dess närmast gammal-testamentliga etik. Men Craven nöjer sig inte med att bara omfamna den genre som gjort honom framgångsrik, han karikerar den, vrider den ut-och-in och låter varje delmoment av filmen bli en kommentar till den intertextuella kommentaren. Den sistnämnda har varit mäkta populär de senaste åren. Branschen vet att dra lätta poänger på metafilmiska referenser men Craven går som sagt ett steg längre när han låter ungdomarna i Scream hysa samma filmhistoriska kunskap som vi i publiken. De diskuterar vad man bör, alternativt absolut inte bör, göra om man är med i en skräckfilm: oskulder klarar sig alltid, skrävlande hingstar blir maskföda, de ondgör sig över att tjejer i skräckfilm alltid ska gå ner ensamma i mörka källare där mördaren med stor sannolikhet befinner sig, och så vidare. Vilket inte hejdar dem från att senare begå just alla nämnda misstag.En grundförutsättning för att gilla Wes Terror på Elm Street Cravens senaste verk är som kanske framgår att man har en relativt välfylld referensram i ämnet och, självklart, att man anser att kalla kårar utmed ryggraden är något att eftertrakta. Genren har emellertid inbyggda begränsningar, inte minst vad gäller utrymme för karaktärsfördjupning, med mera, vilket knappast gör detta till en milstolpe i filmhistorien. Men det är tankar som dyker upp först efter det att ridån har gått ner, innan dess fyller Craven fantasi och känsla för bildlösningar upp större delen av ens hjärnvindlingar. Tänk på: Du får själv klistra in texten. Radbrytningar görs som vanligt.