Michel Gondrys senaste crazy banana-alster kommer antagligen aldrig användas i en Hästens-reklam. Gondrys arbetstes ser ut ungefär så här: drömmarna har en sannare och vackrare dramaturgi än det vakna livet. Består en god natts sömn i att leda sitt eget matlagningsprogram och rida iväg mot en cellofansjö med Charlotte Gainsbourg, så är det också ett slags verklighet att vårda. Även om det inte nödvändigtvis är avkopplande.
Även när manuspartnern Charlie Kaufman försvunnit gräver Gondry vidare i sin fixering vid mentala tillståndskonflikter. I majestätiska Eternal sunshine of the spotless mind handlade det om priset för att glömma det förflutna. I Human nature om dragkampen mellan moderna och pre-civiliserade beteendemönster (eller för våra lite yngre läsare: en apa i kostym). Här är det Gael García Bernals infantila Stephané som slits mellan sitt oinspirerande jobb på en nakenkalender-byrå och drömmen - ja alltså verkligen drömmen - om att bli en konstnärligt firad stjärna. Och som sagt att nå fram till sin granne och själsfrände, Charlotte Gainsbourg. I Stephanés eskapism är världen konstruerad efter hans outvecklade impulser. Allt är möjligt, fluffigt och byggt som pojkrumstrygga pappkulliser.
The science of sleep är betydligt mindre klassisk än Eternal sunshine. Som ett möte mellan Jan Svankmajer, Gondrys tidiga lekfulla musikvideor och (det här kommer vi faktiskt inte ifrån) Seinfeld-avsnittet där Kramer hittar hela dekoren från The Merv Griffin Show. Med den skillnaden att "Stephané" -TV mestadels bjuder på intervjuer med programledarens moder.
Som terapeutisk förloppsjournal är The science of sleep om inte annat konsekvent. Eternal sunshine-vänner kommer också uppskatta den undertryckta sorg som ligger och vilar mellan alla "Rube Goldberg-maskiner" och egendomliga stående skämt.
Två saker kommer du få höra om filmen. 1) att den är "rolig". 2) att det är Eternal sunshine light (utan teknikparksbudget och brittiska karaktärsskådespelerskor). Låt gå för det första. Om än med tillägget att Gael García Bernals iförd jättestora gummihänder borgar för en helt annan slags roligt än om det varit, säg, Dan Akroyd. Det andra är direkt fel. Det jag ser är mer en instruktionsbok för hur man kan leva ett drägligt liv även som tragisk Charlie Chaplin-figur. Och möjligtvis en påminnelse om att regissörens små sagovärldar mycket väl kan få lov att expandera.
Skådespelare:
Regi:
