Schakalen

Det är illa nog att en film till fullo bygger på klichéer, det är naturligtvis än värre när den dessutom har anammat de absolut mest nyttjade sådana. I Schakalen, som för övrigt inte har mycket annat än namnet gemensamt med Fred Zinnemans briljanta 70-talsthriller, begagnar en yrkesmördare, i sedvanlig filmlogik, halva världens vapenarsenal för att begå ett mord som var och en i publiken skulle kunna genomföra med en ärtbössa. Dessutom är han, trots sin i texten påtalade finurlighet och yrkeskännedom, så extremt omständlig och urkorkad att till och med Palmegruppen skulle ha fått upp hans spår på en lunchrast. Allvarligt talat; för den som vill ta sig obemärkt från Kanada till USA finns det onekligen mindre krångliga vägar att ta än att köpa en segelbåt och ansluta sig till målgången i en publikstinn regatta. Detta gör alltså Schakalen som av den ryska maffian (suck) har fått i uppdrag att skjuta en högt uppsatt amerikansk person. Asätarens pris är ringa 70 miljoner dollar - en summa som de i film nu närmast mytomspunna ryska maffiakamraterna inte har något som helst problem att hosta upp. Nå, den höga summan är inte till för att vi ska baxna inför manusets trovärdighet utan för att USA knappast kan jämka sig med tanken att bli av med någon potentat för en struntsumma. En stormakts styrka bestäms som bekant av dess fienders potens. Richard Geres snälle IRA-man, den enda som har sett Schakalens ansikte, hjälper från start FBI i jakten på "världens farligaste man" och ingenting får mig därefter att lyfta på ögonbrynen. Förutom då Bruce Willis stora antal tupéer av olika modesnitt. Nyligen kom aningen mer sevärda men ändå försumbara Dödlig fälla, och nu detta lama och tama hopkok. Någon bör upplysa herrarna på andra sidan Atlanten att Illich Ramirez Sanchez, alias Carlos, alias Schakalen, fångades av fransmännen för snart fyra år sedan. I Sudan. Så slipper de leta vidare, menar jag.