Dwayne Johnson, den Colgateleende muskelknutten som tidigare kallades The Rock, spelar här räddningspiloten Ray. Hans pragmatiska alfahanneroll fastställs när han kolugnt svävar över kaliforniska klippor, drar en klassisk "just doing my job, ma'am"-replik och räddar en ung kvinna från en vurpad bil.
Ray fungerar som filmens fasta punkt när en jordbävning bryter ut och når rekordhöjder på Richterskalan. Paul Giamattis stressade forskarfigur gör tv-intervjuer, tänker högt och ritar på kartor för att förklara vetenskapen bakom, medan vi ute på fältet ser människor dö som myror. Och framförallt bevittnar en skakig kamp för kärnfamiljens överlevnad. En tidigare olycka har nämligen dränkt Ray i skuldkänslor och skilsmässopapper, men i kaoset ser han en chans att reparera situationen. För inget återföreningsknep kan väl slå en sista-minuten-räddning av sin fru (Carla Gugino) från en rasande skyskrapa med efterföljande jakt efter den gemensamma dottern (Alexandra Daddario)?
Det geografiska omfånget i San Andreas skiljer sig från nittiotalsvågens storskaligare hot, som ibland var utomjordiska och inte sällan med ett globalt grepp. Där tvingade nationaliteter ihop, amerikanarna uppfyllde sin supermaktroll och räddade hela världen från undergång. Här sätts snarare en 3d-konverterad adrenalinspruta i en semirealism där det, liksom i katastrofklassikerna Jordbävningen och Skyskrapan brinner, är platsen och hjälteindividen som står i fokus.
Manusets vändningar är förutsägbara, ibland understrukna med skrattretande repliker som hör katastroffilmen till. Men i brist på genretypisk megalomani uppstår en kompromiss som både vill åka motorbåt mot en tsunami och ha kvar fötterna på jorden. En popcornfilm som inte saltats med tillräckligt storhetsvansinne.
