Sammansvärjningen

Känner du dig tvingad att regelbundet införskaffa ett exemplar av Räddaren i nöden? Då heter du förmodligen Mel Gibson, och är upptagen med att spela en paranoid taxichaufför som heter Jerry. I bland fäktas du med fasansfulla minnen; splittrade och snabbt förbidundrande montage av bland annat Snurre Sprätt, eldsvådor och obehagliga basljud. Dina plågoandar förkroppsligar sig emellanåt i den skalliga psykiatern Dr.Jonas (Patrick Stewart, mer känd som kapten Picard i Star Trek). Du tycker att det hela känns lite jobbigt. Som extra grädde på moset är du olyckligt förälskad i juristen Alice, gestaltad av Julia Roberts ständigt stela mimik. Hon vill inte ha dig, ej heller tyda sanningen i ditt osammanhängande sludder. Du är utsatt och anar oråd. Och du, liksom Jerry, får dina onda aningar bekräftade.Utgångsläget för Donners paket är egentligen inte alls så tossigt. Sammansvärjningen berör ett dagsaktuellt och i högsta grad skräckeggande tema: medicinska forskningsprojekt utförda på människor. Men lika snabbt som småungar glufsar cornflakes preparerade med radioaktivt avfall, mynnar ansatsen till denna psykologiska thriller ut i en salig röra av action, romantiskt drama och komedi. Om intentionen är att förnya någon av genrerna, förtjänar försöket i sig en applåd. Men försöket består snarare endast i att den forne, även han hemsökte, Martin Riggs från Donners Dödligt Vapen-triologi, här fått avstå sina uppumpade muskler till förmån för plyschbrallor. Anslagen av thriller och action har endast funktionen av lite falsk krydda i ett annars tråkigt drama. Där Sammansvärjningen verkligen skulle kunna ta intressanta (förskräckliga, oanade) vändningar, fegas det. Och vi bjuds i stället genomgående på den mest hemkära vägen ut. Orsaksteori? Den är ännu inte belagd. Men man kan ju alltid, på Jerrys vis, spekulera. Donner har producerat en hel del Rädda Willy på senaste tiden, och Mel Gibson kanske trivdes bra i Braveheart. För det är vare sig tal om ironi eller parodi när Jerry fasttejpad i en rullstol försöker att knata ifrån sina förföljare. Det är bara lite skoj, sådär. Men det finns ljus; en otvungen replik, vars komiska genomslagskraft sträcker sig längre än minnet av filmen själv. Jag tänker på den än.