Alice Diops långfilmsdebut Saint Omer hade kunnat blivit riktigt bra. Filmen tar upp det värsta brottet man kan begå: barnadråp. Men Diops konstnärliga tanke skymmer eller kanske mer stannar upp berättelsen. I rättegångssalen vilar kameran på den åtalade kvinnan Laurence Coley (Guslagie Malanda), på hennes försvarsadvokat, på åhörarna eller på domaren. Det blir oftast mer tröttsam monolog än dialog, filmen är på lite över två timmar, ska sägas.
Svåra ämnen som rasism, mödraskap eller familjerelationer, som filmen säger sig beröra, berörs bara flyktigt. Det finns inget djup som utforskas. Det finns heller inget att utläsa mellan raderna. Tröttsamt. Det får mig heller inte att känna för karaktärerna. Eller så är det deras sätt att agera jag inte förstår. Den unga författaren Rama (Kayije Kagame) som det är tänkt ska se sin bakgrund i Laurence har viss utstrålningen men går mest omkring och verkar vilsen. Ingen annan karaktär än hon och Laurence ges heller något utrymme att utvecklas.
Ska jag hitta något intressant med filmen så är det val av spelplats, en fransk rättegångssal. Rummet är utformat att visa på auktoritet. Vissa sitter högre upp än andra. Domarnas och advokaternas svarta kappor symboliserar respekt för ämbetet. Hur man tilltalar varandra med titlar, sakligt och korrekt. Den skarpa svedan i åklagarens slutplädering visar på hur vackert det franska språket är. Det är en annan värld som är spännande att kliva in i.
För att handla om ett så pass allvarligt ämne är det synd att regissören och manusförfattarna inte hanterar det bättre. Om det finns en ånger hos den åtalade så märker jag det inte. Om jag får en förklaring från henne kan jag inte tyda den. Och Ramas och Laurences likheter förstår jag inte heller, tyvärr.
