I Kay Pollaks värld befolkas Norrbotten av två människotyper: de oförlösta dystergökarna, som levt hela sina usla liv fastkedjade vid jantelagens bojor, och så frifräsarna som slitit sig loss från bygdens urholkande normsystem. Som skrattar hysteriskt åt varje motgång, som skriker ut sin lust och längtan, helst i regnet eller vadandes över en fors. Som övervinner allt.
Att filmens bubblande körledare Lena tillhör den andra kategorin behöver ingen någonsin tvivla på. En timme in i filmen har byprästen Stig tagit sig för pannan och utropat ”Du är ju helt gaaaaaaalen Lena!” fler gånger än vad som är rimligt. Samtidigt som filmens egen Messias fortsätter förlösa förbittrade byfånar på löpande band.
Så ock på jorden är inte en film för människor med kulturella pretentioner. Tvärtom är det en krigsförklaring mot alla som har en högdragen, akademisk eller ens seriös inställning till film, litteratur, konst och musik. Sådana idéer fängslar och förgör människors möjlighet till lycka. För Pollak handlar allt om intuition.
Snabbt blir också kampen mellan saklighet och känsla synonym med kampen mellan det onda och det goda. Något som iscensätts om och om igen under filmens 150 minuter. Som när Bruno – kosmopolit, akademiker, karriärist, manssvin, ond – introducerar Händels Hallelujah och Tore – jordnära, lokal, handikappad, intuitiv, god – skakar av ångestfylld gråt.
Finns det något mer att säga? Kanske att Jan-Olov Andersson gjorde sig skyldig till århundradets understatement när han skrev i Aftonbladet att filmen ”ibland är lite för mycket som en Kay Pollak-föreläsning”. Det ÄR en Kay Pollak-föreläsning. Massor av trams och överdrifter. En idé om positivt tänkande och självständighet som gått helt överstyr.
